Julfirande

En av höjdpunkterna med att resa till Nya Zeeland under julledigheten är att man kan fira jul två gånger, både den 24:e och den 25:e december. Den 24:e firade vi med hemgjorda köttbullar, Jansson, skinka, sillsallad, ris ala malta. De N.Z gästerna verkade lite skeptiska till vår traditionsenliga mat eftersom de åt lunch innan… Mot kvällen kom en tomte och överraskade barnen med julklappar. Elliot blev mycket glad över det. Han bad ju oss ringa jultomten i slutet av november och säga till honom att Elliot skulle vara på Nya Zeeland.

Trots fina klappar var Elliot dock lyckligast över att få sparka boll upp på taket med Dave efter kvällsbadet med pyjamasen på!
Nya Zeeländare spenderar ”vår” julafton med att julhandla både mat och julklappar i sista stund. Det blev Martin varse då han skulle komplettera blöjförrådet, halva Nelson var i Pak´n Save och det tog lite mer tid än beräknat.

På Juldagen träffade vi halva släkten och hade julklappsbyte. Det var många barn och många paket. Sedan en timmes bilresa till andra släktgrenen i Blenheim där det bjöds på traditionsenlig julmat: skinka, lamm och ljuva sallader och sedan smällkarameller och papperskronor! Även här utdelades julklappar till barnen. Vi kommer att behöva en väska till när vi åker hem till Sverige.

Hanmer Springs

Efter 11 timmar och 45 minuter landade vårt plan från Osaka tidigt på morgonen den 22:a december i Christchurch. Vi var trötta efter en lång nattflygning och hade tidigt bestämt oss för att övernatta på vägen upp till Nelson. Det finns två vägar att välja mellan om man ska köra från Christchurch till Nelson, antingen via kusten eller inne i landet. Bägge turerna skulle ta mellan fem och sex timmar att köra. Även om det bara är trettio mil är nästan alla vägar i Nya Zeeland smala och krokiga och det går sällan att köra effektivt på dem. Vi valde att köra inåt landet och kustvägen när vi åker tillbaka. Efter den vägen finns det egentligen bara en by att stanna i och det är Hanmer Springs som ligger cirka en och en halv timme från flygplatsen.
Hanmer Springs är känd för sina varma källor och det är det som turistnäringen är uppbyggt på där. I 126 år har det bedrivits offentliga bad där i de varma källorna. Flera hotell har olika spakoncept. Mitt i byn finns emellertid ett offentligt bad och spaanläggning som bara tar 12 dollar i entré. De har nio utomhuskällor, tre sulfat källor, fyra privata pooler, en vanlig bassäng och en större familjepool med vattenrutchbanor med mera. De varma källorna har temperaturer mellan 33 – 42 grader. Riktigt skönt att ligga i, fast Elliot gillade mest att vara i den stora familjepoolen och leka. Vi tillbringade ett par timmar inne på området, vilket var vad vi behövde efter flygningen. Givetvis erbjöd de också olika behandlingar och bastuavdelningar.
Alldeles vid infarten till byn hittade vi också en trevlig Motor Lodge för 100 dollar som hade bra bredbandsuppkoppling och sköna sängar.

I övrigt hade Hanmer Springs som många andra små turistorter i Nya Zeeland ett kryddat utbud av golf, minigolf, fyrhjulig motorcykel, rafting, helikopterturer, bungy jump, skidåkning, jet båt, vandringsleder med mera.

Shopping

Minami i Osaka kryllar av affärer, restauranger, spelhallar och folk. Området kring Dotombori är känt i hela Japan för sitt rika restaurangutbud; kuidaore ”ät tills du dör” ! Det känns som det alltid är mycket folk där oavsett dag och tid. En turist från Tokyo väljer nog shopping före borgen. Det tar endast cirka 2,5 h med Shikansen mellan Tokyo och Osaka. Spelhallarna som ligger intill tågstationen vid Namba är otroliga, förstår inte att någon vill tillbringa tid därinne. Det är extremt hög ljudnivå dels från alla spelmaskiner och dels från musik som pumpar ut i högsta rave tempo. Det mest dominerande spelet är samma som Martin provade på i Tokyo. En maskin med massa kulor i. Kulorna trillar ned till höger eller till vänster beroende på hur man styr dem. Ibland vinner man massa mera kulor som man kan spela för…

Restaurangerna är mycket bra. Vi tycker om japansk mat och de ställen vi besökte serverade bra mat, även de gånger när ingen kunde engelska och menyerna bara innehöll text och vi var tvungna att chansa. Japan har en hel del olika specialiteter och vi testade några av dem. Vi var först på en klassisk sushibar när man plockar tallrikar som går på ett rullband och dricker te till. Sen testade vi en krabbrestaurang, gott men lite för fint för en speedad tvååring och en hungrig halvåring. En hel del lite finare japanska restauranger sitter man i egna bås. Det är rätt tacksamt när man har barn. Känns inte som man stör så många andra då, och skulle det bli en panikamning är det ingen som stör sig på det.  

Vi tittade en del på elektronik och upptäckte att priserna var låga, speciellt på kameror. Prislapparna i varuhuset var lägre än det som vi prutade ned till i Kina (eller så är vi dåliga på att pruta). En kamera kostar cirka 30-40 procent mindre än motsvarande i Sverige. Du hittar även bra priser på annan elektronik.

Modebutiker finns det gott om, alla kända märken stoltserar med fina butiker eller egna byggnader.När det gäller allmän shopping så är Osaka verkligen en levande stad i trippelkvadrat. Var och varannan butik har högtalare utanför mot gatan som spelar hög musik eller på annat sätt vill få passerande att uppmärksamma deras affär. Som barn som bara skriker högre och högre för att få uppmärksamhet. Kan förstå att spa vågen kommer från japan. Efter ett par dagar bland Osakas shoppinggator behöver man komma från ljudnivån och allt folk och få lite lugn och ro.

På kvällarna är det mycket modemedvetna ungdomar och det finns ett stort utbud av uteställen. Kul att se hur alla klär sig, Japanerna tycker nog inte det är lika kul att se hur alla klär sig i Stockholm.

Resa med barn i Osaka

Det ständiga behovet av blöjor och barnmat gör att man promenerar runt i nya städer och försöker hitta lämpliga ställen där sådant kan finnas. Väl framme i Osaka konstaterade vi snabbt att i det hektiska nöjes- och shoppingområde som vi bor i inte finns några ”supermarkets”. Lite stressande eftersom blöjlagret bara bestod i ett fåtal blöjor och man vet ju aldrig med spädbarn hur skörden blir… Vår räddning blev Ritsuko som guidade oss till Osakas enda (?) barnaffär där i princip alla söndagslediga familjer befann sig samtidigt som oss. Här fanns en sak/lösning till alla behov som kan tänkas uppstå då man har barn: mat, dryck, blöjor, nappar, serviser, leksaker, skötprylar, vagnar osv. Tänka sig här fanns faktisk ”Blixtenblöjor” men till Elliots stora besvikelse var de inte i hans storlek.

I japan är folk mera återhållsamma än i Kina. Det blir inte stor uppståndelse när småbarn visar sig utan Elliot och Julia får vara lite mera ifred. Bilister stannar vid övergångsställen och kör inte slalom kring de gående vilket gör att man känner sig säkrare när man korsar gatan.

Osaka är otroligt barnvagnsvänligt, även i den gamla borgen fanns det barnvagnsramper och hiss.

Vi hittade två lekplatser inne i centrum varav den ena kryllade av barn när vi gick förbi första dagen, då sov Elliot. Vi beslöt oss för att gå förbi nästa dag så Elliot kunde få se lekplatsen och alla barn då han var vaken. När vi kom dit dagen därpå var det emellertid knappt några barn alls. Tills helt plötsligt då det välde ut hundratals barn i Elliots ålder från ett stort närliggande hus. En japansk mamma kom fram och berättade att det spelades en populär barnshow därinne med någon känd leksakstiger i huvudrollen. Elliot och Martin gick in på vinst och förlust och fick hjälp av samma mamma att få biljetter trots att det stod att det var slutsålt. Kring tvåtusen varav säkert halva skaran var barn såg föreställningen. Elliot tyckte det var jättekul. Mycket sång och dans, visserligen pratade de som Pingu på sen, men Pingu går ju att förstå och det gjorde även den här showen. Den bestående sången efteråt blev Jingle Bells som Elliot fortfarande går och sjunger på.

Nara

Nara var Japans första huvudstad. Med tåg från Namba station ligger det ca en halvtimme från Osaka. Nara känns om en liten stad fast det bor nästan 380 000 personer där. Dominerande på stadskartan är den stora tempelparken. Nara huserar hela åtta stycken världsarv på Unescos lista. Det mest kända är Tijudu templet, som också stoltserar med att vara världens största träbyggnad. I den bor det en budda staty av gigantiska mått. För att få lite perspektiv på hur stor statyn är finns det i ena hörnet hål i en pelare. Hålet motsvarar buddas ena näsborre i storlek. Det bringar tur att krypa igen ”näsborren”. Så när vi var där kravlade gamla som unga genom hålet i pelaren, för vissa enkelt för andra lite tightare. Första porten in till templet vaktas av två stora träfigurer, vilka också tillhör kanske världens största och finaste träsniderier enligt guideböckerna. Imponerande är de i varje fall även om de står lite undanskymda bakom skyddsnät och kan lätt missas om man inte går igenom porten (gångvägen är ledd runt porten).

Lite annorlunda är också alla friströvande hjortar (1200 stycken enligt uppgift). De går överallt på gatorna och kring turisterna. Det finns också en hel del försäljare som säljer hjortkex så man kan mata djuren, vilket gjort att de är väldigt tama. I ett ouppmärksammat ögonblick hade vi en hjort framme och rotade i vår packning under barnvagnen. Annars ger det ett väldigt fridsamt intryck med djuren som spatserar omkring i naturen orädda för människorna.

Parken i övrigt innehåller ett flertal tempel varav det som ligger närmast Tuijdu har en vacker balkong med träbalustrad varifrån det är vacker utsikt över templen och Nara. Vi spenderade en dag i Nara i lugnt tempo och det var inga problem att hinna med att gå en promenad förbi de större sevärdheterna. Vi gick däremot ingen av de längre turerna som också fanns i parken eller in i deras museum.

Sammanfattningsvis rekommenderar vi ett besök i Nara. Avkopplande mot storstäderna Tokyo och Osaka.

Osaka Jó

När vi frågar Osakabor vad staden är känd för så är det första som de nämner Osaka-jó, borgen. Vi tog en två timmarspromenad dit från Minami. Borgen är verkligen mäktig och när man ser den är det svårt att förstå att någon lyckats inta den någonsin, trots att det har hänt.
Befästningen byggdes 1583 av Toyotomi Hideeyoshi för att fira att han lyckats att ena Japan. 100 000 arbetare stretade i 3 år för att bygga upp det ”oövervinnliga” fortet. Det stämde i 32 år sedan förstördes borgen. Han som förstörde den byggde upp en ännu bättre borg, den här gången tog det 10 år att bygga den. Den höll en generation längre än föregångaren.

Den borgen som finns idag är mycket en rekonstruktion. Vi blev förvånade när vi klev in i borgen och allt var nytt och det var hiss till alla våningsplan. Utställningarna var ok, en hel del fanns på engelska, värt 600 yen

Osaka och Ritsuko

Compact living kan man säga om rummet vi bor på speciellt om man bott på lyxhotell i Peking med stora ytor. Det är inte mycket golvyta att sprida ut leksaker på vilket betyder att de ligger just där man måste gå vilket kan vara smärtsamt för fötterna ibland. Cross Hotel hitade vi via nätet och ligger så att säga ”mitt i smeten” eller i Osakas pulserande hjärta, Dotombori.

 

Det som jag (Alexandra) allra mest sett fram emot under Japanbesöket var faktiskt mötet med Ritsuko, min japanska brevvän. Vi fann varandra via Postens internationella ”Penpal-klubb” 1985 och har sedan dess skrivit brev, skickat familjefoton och andra landstypiska souvenirer till varandra. Ritsuko hade faktisk med sig de två små lappdockorna jag köpte i Dorotea 1986 och visade mig! Vi försökte få till en träff redan vid vår förra Japanresa men det lyckades inte så det var enormt roligt att se henne denna gång. Hon bor i Tokyo och hade rest med Shinkansen över dagen till Osaka för att träffa oss. Tyvärr kunde hennes familj (man och barn) inte följa med eftersom deras son på 1,5 år var sjukt. Det hade ju varit kul för Elliot att träffa Taisei. Hon bjöd oss på den typiska gatumaten i Osaka Taku-jaki, bläckfiskbollar. Det smakade faktiskt gott men jag vet inte om vi hade vågat prova detta på egen hand.

Resa med barn i Peking

De kinesiska barnen är duktigt påklädda i dubbla lager dunjackor så de ser ut som små michelingubbar och de som inte kan eller vill gå själva bärs omkring vilket ser jobbigt ut för deras föräldrar. Vi bäddade ner Julia i en fleecoverall och en åkpåse och Elliot fick en fleecfilt för att inte frysa. Man kan tycka att Pekingborna sett en och annan västerlänsk turist redan och att det inte borde väcka sådan uppståndelse när man kommer med barnvagn men det gör det. Elliot fick känna på att leva som en kändis ett tag. Oftast när vagnen stod stilla i mer än v1 minut var folk framme. Stod man stilla lite längre tid var det snabbt en folksamling. Åtskilliga gånger ville folk och lyckades de också med att lyfta upp Elliot, vilket han inte alltid var så road av.

Deras förtjusning i barn gör också livet lättare ibland. Man får mycket hjälp var man än går och man behöver aldrig köa länge. På flygplatsen fick vi gå i diplomatkön.

Gångbanor och trottoarkanter är mycket barnvagnsvänliga mycket bättre än i Shanghai där vi ständigt fick bära/lyfta barnvagnen över diverse hinder.

Vi hade som tur var tagit med barnmatsburkar till Julia som täckte vistelsen i Kina eftersom erfarenheten från tidigare Kinaresor varit att barnmat visserligen finns men det är en brun massa i en glasburk, inget som ser smaskigt ut direkt. Så i Peking letade vi inte ens efter barnmat men blöjor behövs ju och det fanns (ca 2 kr styck för Pampers).

Shopping

Vill man handla billiga grejer av alla slag ska man bege sig till en marknad, Sidenmarknaden , är den mest kända. Det är ett varuhus men små bås där man kan köpa märkeskopior av kläder, elektronik, skor, väskor, skivor etcetc. Gångarna är smala och försäljarna var verkligen påstridiga. Det gick i princip inte att stanna utan att man blev påhoppad av försäljare. Har man som vi dessutom en barnvagn att skjuta var det enkelt att stoppa oss genom att sätta fram foten… Elliot och Julia väckte stor uppståndelse (som vanligt) och det var svårt att komma undan alla som vill dyka ner huvudet till Julia där. Hon tog dock uppståndelsen med ro. Det enda vi shoppade var bananer och blöjor i livsmedelsaffären på bottenvåningen där var det lite lugnare.

Pärlmarknaden skulle enligt vår guidebok vara lite lugnare (dvs inte lika påstridiga försäljare) vilket också stämde. Vi hittade en marknad som bara hade leksakeroch där ville Elliot gå själv! Pruta ska man ju såklart vad man än ska köpa så det blev några pussel, böcker och leksaksbilar som inte tar så stor plats i bagaget. Halva priser från ursprungspriset är inte så svårt att landa på.

Kinesiska muren

Ett bsök här är ett måste! Vi försökte fundera ut ett smart sätt att ta sig dit och det slutade med att vi hittade en chaufför, en engelsktalande guide (nåja lite engelska iallafall) och en skruttig bil, och då menar vi skruttig. Den luktade bensin, stannade titt som tätt, oljelampan lyste konstant, tanklocket trilla av under körning m.m. Vi hade läst i guideboken att några av de som tar turister upp till muren stannar vid porslinsfabriker som ger provision till de som ordnar resorna. Det gällde tydligen även vår resa. Vi stannade till vid en ”fabrik” där man tillverkade krukor och annat. Visserligen ingen omväg och kul att se och Elliot fick röra lite på benen. Priserna i ”fabriken” var skyhöga och vi handlade ingenting där. Men bil i en dag med guide och chaufför kostade bara 400 yen (=400 kr). Vårt lyxhotell kunde erbjuda samma tjänst (fast med en flottare bil och utan porslinsfabrik) för hela 1800 yen.

Nåväl det finns fyra platser i närhet av Beijing som man kan nå muren. Den närmaste och även den mest besökta heter Badaling, rekommenderades inte av vår guide. Hon bekräftade lite av det vi läst att där var det mycket turister och inte lika bra. I stället begav vi oss till Mutianyu ca 90 km nordöst om Bejing. Efter drygt en timme var vi där. Det var verkligen lite turister, inte direkt högsäsong i december. Guiden hjälpte oss med biljetter och väntade sedan nere vid bilen. Vi tog linbanan upp till muren. En trevlig färd på fem minuter med härlig utsikt.
Alla säger det, och vi håller med muren är verkligen storslagen. Den ligger så avskärmad på 1000 meters höjd över bergstopparna att man fick lite alpinkänsla. Vi stod nästan ensamma på muren och blickade över ett vackert landskap, här och var låg det snö på backen och det var ett par minusgrader i luften, det enda som hördes var kabinbanan i bakgrunden. Vi var uppe i nästan två timmar på muren, man skulle utan problem kunna vara där mycket längre men mjölksyra och väntande bil och hungrig mage begränsade oss lite. Trots att vi gick till höger från linbanan på den flackare delen av muren var det mycket trappor. Martin konkade på Elliot i trapporna och Alexandra bar Julia på magen. Elliot tyckte det var kul att springa runt i tornen och kasta snö från muren.
Hade man orkat gick det bra att gå längre bort efter muren och ta en bob bana ned eller en annan linbana. Vi hade emellertid biljett ned med samma linbana som vi om upp med.
Summa sumarum så är muren mäkta imponerande och landskapet som den ringlar sig igenom!