Flyga med barn

På de flesta flygplatser fick vi ta med barnvagnen ända fram till flygplansdörren. Tror faktiskt att vi fick göra det på samtliga utom Arlanda. Det underlättar särskilt när det är lite längre väntetider. Generellt behöver man inte köa speciellt länge heller om man har småbarn (utom på arlanda). I kina fick vi gå i diplomatkön. I sydamerika är verkligen alla hjälpsamma.
Inför denna resa hade vi sett till att alla långflygningar var nattflygningar. Det underlättar för barnen, även om föräldrarna hade lite svårt att sova. Julia som inte hade ett eget säte fick en basinet, vilket räcker att säga till vid incheckningen. Bitvis sover hon bra där. Vissa av flygningarna hade en lite större basinet som klarade upp till femton kilo, normalt är annars upp till tolv. Då kunde Elliot vara där och leka lite.
Förvånansvärt var många av de större flygplanen rätt gamla och hade inte tv vid varje stol utan endast en centralt, där det inte gick att styra vilket program som visades. Då var det skönt att ha en ipod med video för att kunna se lite barnfilmer.
På många flygturer fick Elliot och Julia någon ny leksak som de kunde roa sig ett kortare tag med. Annars kan man alltid leka med spypåsen. Den kan både vara spöket laban, björnen sover och en mössa, också kul i några minuter.
Våra barn har inte problem med öronen men ett tips kan vara att amma eller ge något att dricka vid start och landning.

Los Angeles

Vi gjorde ett kort stopp i Los Angeles på vägen hem för att bryta upp tiden i flygstolen lite. Det blev två nätter på ett hotell i Santa Monica, ett trevligt område vid kusten som vi blivit rekommenderade.  Vi spenderade vår korta tid med att strosa på strandpromenaden mellan Santa Monica Pier och Venice Beach tillsammans med andra barnvagnsförare, cyklister, joggare och rullskridskoåkare. Det var toppenväder och piren erbjöd lite karusellåkning för Elliot innan vi promenerade bort till Venice. Tyvärr somnade han sedan så  han missade ett par lekplatser som vi passerade. De var välutrustade med gungor och roliga rutschkanor. Julia provade på att gunga och gillade det lite bättre än i Japan. Det blev såklart en burgare till lunch på Sidewalk Café

Santa Monicas stolthet är, förutom piren, 3rd street promenade, en trevlig liten shoppinggata där vi tillbringade kvällarna på bokaffärerna som har öppet till midnatt. Vi hade också blivit rekommenderade ett restaurangbesök på PF Chang som ligger på en tvärgata från 3rd street, där skulle vi beställa chang’s chicken lettuce wraps, crispy honey shrimp och mongolian beef. Vi följde rådet och det var gott och väldigt mycket mat, till och med Elliot gillade maten.

Resa med barn till Cooköarna

Det är en lång resa att komma till Cook Islands med barn. Vi gjorde ett par stopp på vägen, men att flyga till Los Angeles tar nästan 10 timmar. Ögruppen ligger väldigt isolerat mitt ute i ingenting men trots det så går det bra att få tag i barnmat, blöjor etc. Även de mindre butikerna hade ett litet utbud.
Det är bra att vara förberedd på ordentlig värme, och planera att vara inne mitt på dagen när det är som varmast. Vi hade med oss solskyddströjor och solskyddsfaktor 50. Ändå blev barnen lite brända, trots att det inte var några långa stunder i solen. Ett litet problem på Aitutaki var alla myggen. Julia gömde sig i vagnen bakom ett insektsnät men Elliot blev lite biten. Lokalbefolkningen rekommenderade att man skulle smörja lite matolja på myggbetten så klia de mindre.
Vi hittade många fina sandstränder som var barnvänliga och vattnet innanför barriärrevet är sällan djup. Det är också väldigt varmt i vattnet. Och det finns många roliga krabbor i sanden att titta på.

Aitutaki

Aitutaki är ännu mindre än Rarotonga. Här bor cirka 1400 personer, vilket innebär att alla känner alla. Det är väldigt avslappnad och enkelt atmosfär. Öborna tar dagen som den kommer. När amerikanska Surviver kom till ögruppen i mitten av 90-talet blev det en kontakt med världen utanför. Då anställdes 500 av lokalbefolkning i ett halvår per program (blev 3 uppföljare) och de tvingades att gå upp på morgonen och arbeta hela dagarna. En bra ögonöppnare för ungdomarna tyckte många av de äldre, då menade de att så jobbigt blir det för dem som lämnar Aitutaki för Australien eller Nya Zeeland. Tid är annars mer relativt begrepp här och plus minus någon timme är inte ovanligt. När de berättar om något som hänt bakåt i tiden är ofta referenspunkten före eller efter en viss cyklon.
Martin försökte två dagar att boka dykning via New Bubbles, men ena dagen var det försent och andra ställde de tyvärr in av något skäl. Dykningen ska annars vara ännu bättre på Aitutaki än på Rarotonga. Synd att det inte blev av.
Det var ännu varmare här och boende hade bra ac vilket innebär att vi stannade inne så mycket som vi behövde mitt på dagen för att undvika värsta hettan. Även här var vi ensamma största delen av tiden. De andra två bungalows stod tomma alla dagar utom den dagen som vi anlände. Boendet som vi bokat hette Seaside Lodges, och bodde man mera än fyra nätter ingick en kryssning i lagunen.
Vi bodde där fem nätter och kryssningen var en höjdpunkt även om solen stekte bra. Trots att vi hade solskyddsfaktor 50 så brände vi oss. Värst var när vi besökte Honeymoon Island, vilken ökenhetta. Ingen skojig Honeymoon att vara där. Kryssningen innehöll besök på fyra små öar och en hel del bad och snorkling, perfekt. Sen var det också god lagad inhemsk mat. Han som var kapten för det hela hette Puna och hans företag hette Aitutaki adventure. En trevlig prick.
Eftersom Aitutaki är en sån liten ö hade vi inte räknat med att behöva hyra bil, ön är ju jätteliten. Men det behövde vi. Även om det bara var 2 km in till byn så var det för varmt att ta sig runt till fots med barn och barnvagnar. Då fick vi ivarje fall chansen att köra på alla öns vägar.
Om det var svårt att hitta mat på Rarotonga var det ännu svårare här. För att få bröd, grönsaker etc var man tvungen att vara tidigt ute när affären öppnade. Vi hade som tur var fått rekommendationer till en trädgårdsmästare från Italien, Angelo, som odlade mycket av det mesta. Han försåg oss med frukt och grönsaker för hela veckan. Tur det så det inte bara blev konserver och djupfrysta korvar.

Rarotonga

Huvudön på Cooköarna med cirka 8100 invånare. Ön mäter 32 km i omkrets och det tar 50 minuter att åka med lokalbussen ett varv. Här finns landets huvudstad (by).  Det finns en väg runt ön så det är inte så svårt att hitta. Ön består av bebyggelse runt ön efter kuststräckan och inne på ön är det tät djungel och några halvhöga kullar, högsta kring 400 meter. Vill man fajtas med mygg och växter kan man på några timmar gå till öns högsta punkt och skåda på fin utsikt.
Det är fina stränder i princip runt hela ön. Vi hade innan resan mailat till Rarotonga Backpackers och frågat om de hade rum, vilket de inte hade men de kunde däremot hjälpa oss att ordna ett boende i en bungalow på granntomten vilket vi accepterade. Det visade sig vara riktigt bra. Vi bodde precis vid stranden, granne till Rarotonga Backpackers, så vi kunde utnyttja deras pool, tvättmöjligheter, hyra bil med mera. Stället hette Kia Orana och bestod av fyra bungalows. Största delen av tiden var vi helt ensamma, då det andra tre var tomma. Det är inte riktigt högsäsong under januari, då det är regn och stormperiod. Vi hade emellertid tur och det var bara regn en dag.
Vi hyrde bil en dag och åkte runt ön samt handlade mat så att det skulle räcka för de fem nätter som vi skulle bo på Rarotonga. Övrig tid spenderades på stranden eller i bungalowen.
Martin fick ett bra pris för att dyka två dyk och tillbringade den regniga dagen under vattnet. Bra sikt och rikt fiskliv och ett och annat bildäck.

Cook öarna

Om man flyger knappt fyra hundra mil från Auckland rakt ut i Stilla havet kommer man till Cook Islands. En ögrupp som mäter cirka 100 mil från ön längst i norr till den sydligaste. Här bor drygt 14 000 personer och det är ett eget land sedan 60-talet. Västerlänningarna kom dit på 1700 talet för första gången med skeppsråttor och pest samt kristendomen. Då dog en tredjedel ut av urinvånarna. Resten blev oerhört kristna. Både Rarotonga och Aitutaki kryllade av kyrkor. Efter det kom en andra våg av västerlänningar, denna gång som slavjägare. Vid det tillfället togs en tredjedel av befolkningen som slavar, varav cirka 90 procent dog under färden därifrån. Sist annekterades Cook öarna under det Brittiska imperiet för att skydda dem från fransmännen. Britterna tyckte nog inte att den lilla ögruppen var så givande och i början av 1900-talet övertog Nya Zeeland landet. De tyckte nog inte heller att det var toppen och landet blev självständigt 1964. Det gick emellertid inte så bra med ett enormt handelsunderskott. Importen är milsvid större än exporten. För att hindra att landet skulle gå omkull sköt Nya Zeeland in ett hjälppaket och ett hjälpprogram med start under 80-talet. Det är Nya Zeeländsk valuta som gäller även om det finns lite inhemsk präglade mynt.
Den globala uppvärmningen märks på Cooköarna. De tidigare cyklonerna som dök upp en gång var 20:e år, kom fem stycken på fem veckor 2005 och ödelade mycket av byggnaderna på Rarotonga. En del av korallreven har också dött.
Att det är ett litet land som nästan importerar allt märks, framförallt i matbutikerna. Känns lite som lumpen igen med alla konservburkar. Nationalrätt verkar vara Corned beef på konservburk. Cook öarna har ingen egen mejeriproduktion heller, vilket gör att färska mjölkprodukter närmast är obefintliga, mest long life produkter som inte behöver vara kylda. En liter yoghurt går lös på drygt 60 kr!
På senare år har turismen blivit större vilket är bra för deras ekonomi. År 2006 kom ungefär 80 000 turister dit. De flesta arbeten som finns är därav naturligt inom turistnäringen. Annars beklagar sig många att alla ungdomar lämnar landet för bättre betalda jobb och mer variation i Australien eller Nya Zeeland.

Christchurch

Christchurch är en trevlig stad som går lite i Engelsk stil. Här finns röda telefonkiosker, en botanisk trädgård, gamla viktorianska byggnader och en spårvagnslinje. Eftersom stadens flygplats är en anknytningspunkt till Australien, Japan m.m. finns det väldigt gott om souvenirbutiker och japaner.
Vi tillbringade bara en och en halv dag i staden och hann inte med så mycket. Från början hade vi tänkt att besöka deras Arktiska museum/utställning som hade bra rykte, men solen sken så tillbringade mycket av dagen i botaniska trädgården istället. En alldeles utmärkt plats att slå ihjäl en dag på. Mitt i parken ligger en stor lekplats med barnpool, lekställningar och massvis med barn. Kul för Elliot att bada lite och tävla med andra barnen om att ensam leka med så många leksaker som möjligt.
Det enda som vi hade lite svårt att hitta tillräckligt fort när vi var hungriga var bra restauranger, men den som söker finner för eller senare något. Vi hittade en trevlig japansk restaurang ena dagen och åt på en bra hotellrestaurang andra dagen. Det är gott om suchiställen med tanke på alla japanska turister

Kaikoura

En liten by med ca 3400 invånare som från början var känt för sitt crayfish-fiske. Numera kommer tusentals med turister för att beskåda sälar men främst valar. En av de större sälkolonierna passerade vi på vägen till Kaikoura. Cirka 2,5 mil norr om staden var det gott om sälar som låg och solade sig på klipporna. Det var nästan lika mycket turister som stod och fotade bredvid.
I Kaikoura upptäckte vi dock snabbt efter besök på turistbyrån att någon båtfärd för att beskåda valar inte var något för en barnfamilj med barn under 5 år. Alternativet var att åka med litet flygplan då barnen flög med gratis. Det skilde inte så mycket i pris. En flygbiljett kostade 135 och en båtbiljett 120. Vi vågade dock inte boka något dagen då vi anlände eftersom det var väldigt dimmigt. Vi valde att sova på saken och invänta morgondagens väder.

Strålande solsken och knappt några moln var perfekt för en promenad längs standen för att eventuellt då få en skymt av valarna. Det finns en alldels utmärkt promenad som startar strax söder om Kaikoura och går efter vattnet tillbaka till stan. Ungefär en timmes vandring ena hållet. Det var osäker hur det skulle fungera med barnvagn så vi tog bara med den lättare barnvagnen och bar Julia i sjal. Några lyft över kohagar gick bra men Martin gick själv tillbaka den dryga timmesvandringen för att hämta bilen medan resten av familjen väntade vid fyren och hade matpaus. Elliot somnade nämligen i vagnen och att lyfte honom och vagn över höga staket var inget som Martins rygg längtade efter. Dessutom var det en fina klippor och en sälkoloni där leden slutade vid Kaikoura så det fanns något att titta på om man inte sov.
Vi hittade en mycket trevlig B&B,Rest-n-Kai som låg centralt med bedårande utsikt över bergen och som ägdes av den pensionerad trevlig dam som ordnade leksaker åt barnen .

Resa med barn i Nya Zeeland

Nästan som hemma känns det när man går i mataffärerna och letar barnmatsburkar till spädbarn. Men de fenomenala haklapparna med uppsamlignsficka som vi har är mycket sällsynta. Det är ett bra utbud och priserna är ungefär som hemma, kanske några kronor dyrare. Sämre är det med barnmenyerna på restuangerna. De är säkerligen inte gjorda för att äta ute varje dag. Inge variation alls: fish and chips, chicken nuggets and chips eller inbakad blek korv på pinne med, just det, chips. Den N.Z maten är väl inte känd på något sätt och besläktad med den engelska så är utbudet begränsat upplevde vi det. Någon egentlig lunch äter man inte utan det är smörgåsar som gäller.
Denna resa hade vi oturen att få en otroligt gammal (?) och dålig bilbarnstol till Julia. Den hade inget som helst stöd för huvudet och på de krokiga vägarna kändes det som hon for omkring som en pingisboll om man inte stödde henne med handen. Bilbarnstolar för barn från 9 månader och upp har vi haft bättre tur med. Dock är de oftast monterade så att barnet åker framåt. Inte bra vid krock men Elliot uppskattar verkligen att åka åt rätt håll. Det är lätt att man blir åksjuk på krokiga vägar och har man då möjligheten att se ut på alla får som finns underlättas resan betydligt för alla i bilen. Elin hade dock hyrt ett ordenligt babyskydd på Plunket (mots BVC) till Julia för vår vistelse i Nelson.
Inga problem att använda barnvagn om man inte ska ut på hike förstås. Då passar nog en  Urban Jungle bäst. Det är ju ett N.Z märke och man kan köpa dem där med alla tillbehör till  halva priset mot vad det kostar i Sverige.
Att tänka på är den mycket starka solen. Det är ett mycket tunt ozonlager över N.Z och soliga dagar känner man hur det verkligen bränner i skinnet. Minst solskyddsfaktor 30 är att rekommendera. För barn finns solskyddscreme med SPF 50 vilket är att bra om man vill leka på stranden. Någon vi lade märke till är att väldigt få barn är bara på överkroppen vid bad på strand eller i pool. De flesta har solskyddsoveraller eller tröjor på sig.  Vi hade en trekvartsärmad overall med keps till Julia och en långärmad tröja till Elliot sedan tidigare. De har vi inhandlat i Sverige. Någon långärmad solskyddströja fanns inta att hitta i N.Z konstigt nog. Mycket stark sol.
Det finns många lekplatser att leka på med barnen och de är oftast i närheten av en stor picknickyta med grillar och toaletter. Det är vanligt att man på helger eller andra lediga dagar tar med sig sin kylväska av storformat och stannar ute en stor del av dagen hela familjen.
För regniga dagar hade vi tänkt gå till Chipmunks i Nelson, ett lekland inomhus som har aktiviteter för alla åldrar. Nu blev det inget regn vid denna vistelse så det får bli nästa gång…

Granity pass hut

Om man ska uppleva Nya Zeeland ska man besöka dess nationalparker. Den näst största, Kahurangi, ligger nära Nelson. Där valde jag och Dave att börja det nya året. Dave hade valt ut en led till Mt Owen som lovade fin utsikt och spektakulära vyer. Efter 6 timmars vandring skulle vi nå en stuga med 6 bäddar. Det var kanske inte den lättaste vandringen och inte heller den mest tillgängliga, så det kanske kunde finnas plats i stugan. Vi hade köpt biljett för en övernattning på turistinformationen, men den garanterade in att det fanns lediga sängar till oss. Därför tog vi även med oss ett tält. En dag då solen stekte och knappt några moln syntes på himlen. Jag, otränad helgbarnvagnsförare med ont i ryggen pålastad med 15 kg packning varav 7 liter vatten tog mig nästan vatten över huvudet. Om det inte varit för envishet eller dumhet hade jag nog vänt på ett tidigt stadium. Efter 20 minuter i brant uppförsbacke med solen i nacken och helt vindstilla var mina ben nära att lösas upp av trötthet. Bara en gång tidigare har jag känt samma sak och det var när jag och Hempa fick för oss att en varm sommardag öva rusher uppför slalombacken i Vilsta (Eskilstuna). Då var jag väl 18 eller nåt. Dave såg att jag höll på att dö så han tog min packning i 50 meter för att pigga upp mina ben. Då såg man fortfarande parkeringen och vi hade enligt kartan cirka 6 timmars vandring till stugan där vi skulle sova. Med den starten var det smått otroligt att vi kom i mål på utsatt tid, men det gjorde vi. Det tog drygt 5 och en halvtimme varav cirka tre timmar brant uppför. Det kändes bitvis som att vandra i en bastu. Vindstilla, solen låg på och träden svettades kåda så det luktade sött.
Belöningen för mödan var utsikten. Det var otroligt vackert och jag önskar att vi tillbringat två övernattningar på berget, vilket också rekommenderades av guideböckerna. En dag att vandra upp på, en dag att utforska Mt Owen och kringliggande områden och en dag att vandra hem. Vi hade också tur med stugan, det fanns bäddar. Ett par från Nelson som verkade leva för att vandra i bergen bodde där samt en tysk som skulle vara ensam ute i en vecka drygt.
Första kvällen tog vi en lättare tur till närmsta kullen och dagen efter vandrade vi till närmsta toppen bredvid Mt Owen, på 1600 meter innan vi vände hem igen. Utsikten var som utlovat magnifik och väl värd all möda. Dessutom ett bra sätt att starta det nya året på!