Dyrt på Tahiti

Vi visste redan innan vi åkte att Tahiti var dyrt, både våra vänner i Nya Zeeland och folk på tripadviser hade varnat om det. Särskilt dyrt skulle det vara att bo på resorterna, och då speciellt kringkostnaderna. Vi bokade därför i första hand eget boende men stannade ändå några nätter på dels Sheraton och dels Radisson. Själva boendet isig var inte dyrare än på andra ställen men det stämde att allt annat kostade mycket. Att tvätta kläderna kostade exempelvis 10 gånger så mycket som på påskön 100 kr per plagg istället för 10 kr. Även om det var billigare utanför resorterna var det dyrt generellt på Tahiti. När vi klev av planet köpte vi en fanta 50 cl i en kiosk, den kostade 65 kr. Vi stannade för att köpa en vattenmelon men ändrade oss när den kostade 250 kr. Det var även dyrt när man åkte till livsmedelsbutiken för att handla viktiga råvaror som chips 40 kr, flasköl 33 cl 25 kr och glasspinne 30 kr. Det enda som kändes billigt var baguetter som man kunde köpa metervis för 5 kr.

Dykning med hajar

Att dyka på Tahiti måste vara ett av världens bästa dykställen. Lonely Planet har en egen dykguide för alla öarna och det finns gott om dykföretag (och även tryckkammare om något skulle gå snett). Jag bokade dykning genom Scubapiti som låg i anslutning till hotellet. Det var nog det minsta dykcenter som jag åkt med, egentligen bara ett hål i väggen. Utrustningen var sådär. Det här blev det tredje dyket i rad som jag inte haft någon fungerande djupmätare, denna gång så var den inte ens trasig utan vi fick inte någon alls utan det vara bara att hålla sig på samma nivå som dykguiden.

På påskön gick det knappt att kommunicera med någon för att alla pratade spanska och det kan jag inte, här pratade alla franska och det kan jag inte heller. Däremot så kunde min dykkompanjon lite engelska och han hade till råga på allt en liten digitalkamera med undervattenshus så jag kunde få hans bilder. Själv köpte jag till dyk nummer två en engångskamera som fungerade sådär. Kändes lite konstigt att inte kunna fota okontrollerat utan att behöva bry sig om antalet bilder, nu tog rullen slut nästan på en gång och jag fick vänta en vecka för att se resultatet.

Själva dyken var super. Otroligt bra sikt, cirka 40 meter, varmt i vattnet så det behövdes ingen våtdräkt och ett rikt liv under vattnet. Första dyket var i en undervattenscanyon utanför barriärrevet vid moorea. Där fanns det gott om hajar, lemonsharks, grey reef sharks, jättesköldpaddor och mycket mer. Min dykkompanjon filmade en del och jag fick hans filer efteråt. Den första filmen visar några Lemonsharks tillsammans med lite småfisk och den andra filmen visar när dykguiden matar en sköldpadda som följde oss.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=aY0CwkY_JGo[/youtube]

 Andra dyket var ett dyk där vi dök med undervattensströmmar. Det var inte lika rikt på fiskar men vi fick se grey reef shark, skölpaddor och en hel del till. Riktigt skoj, synd att vi skulle flyga så snart inpå så att jag inte hann med mera dyk.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=nEBpZvCxS7A[/youtube]

Moorea – Paradiset?

Tahiti eller Franska Polynesien går också under namnet Society Islands består av likt många andra söderhavlsländer av ett stort antal öar. Totalt har de en befolkning på omkring 300 000 invånare varav cirka 70% bor i huvudstaden Papeete som ligger på ön Tahiti. För att ligga så ”off” (420 mil till påskön, 400 mil till Hawaii, 500 mil till Nya Zeeland) är det ovanligt utvecklat och rikt. De har högst BNP per capita av alla söderhavsländer vilket till stor del beror på ekonomiskt bidrag från Frankrike. Ett bidrag som delvis grundats på att Frankrike fått provspränga atomvapen där. Förutom den inkomstnäringen har de givetvis turister och så svarta pärlor. Turisternas favorittillhåll verkar vara Bora Bora om man får tro alla vykortsställ, men även Moorea, Huahine, och Rangiroa med flera är populära.

Vi kom till Tahiti mitt i natten och hade bokat in en övernattning i Papeete på ett hotell nära flygplatsen. Dagen efter skulle vi åka ut till Moorea den närmaste och mest tillgängliga ön i förhållande till huvudön. Det går dagligen ett antal färjor över från Papeete och överfarten tar mellan en halvtimme till en timme beroende på vilken båt man väljer. Det stod i guideboken att när du väl kommit till Moorea är det som att komma till paradiset och du vill inte åka därifrån och det stämmer verkligen.  Ön är som många andra en vulkanö med dramatiska bergstoppar och branter. Det påminner lite om Rarotonga fast mycket större, samma täta djungel, liknande bergssilhuetter och endast en väg runt ön. Dock så är Mooreas väg dubbelt så lång, 6 mil, och i bättre skick. Runt Moorea går ett barriärrev vilket ger ett lugn och varmt azurblått vatten innanför samt ett rikt liv undervattnet. Det stod även i guideboken att det var rikt på mygg, så vi var mentalt förberedda på myggsvärmar som på aitutaki. Inte så roligt för Alexandra och Elliot som får stora blaffor av varje myggstick och utöver det fanns det anslag på flygplatsen att myggen smittade med Denguefebern. Men som tur var stämde inte det. Den enda gången vi råkade ut för riktigt mycket mygg var när vi åkte genom djungel upp till en utsiktsplats i bergen annars var det marginellt.

Det är lite si och så med kommunala färdmedel och eftersom vi bokat boende på andra sidan ön i förhållande till vart färjan lägger till så hyrde vi en liten bil i två dygn. Det gav oss möjlighet att köra runt alla officiella vägar som finns på ön under en lunch.

Vi hade hyrt en bungalow med självhushåll på ett ställe som hette Les Tepaniers. Det var ett trevligt ställe precis vid stranden med två bra restauranger, gångavstånd till ett litet shoppingcenter samt ett Nautiskt aktivitetscenter knutet till hotellet. Perfekt om man ville boka någon båt eller dykning.

Påskön – vågade seglare

Man tror att Påskön befolkades kring 400-talet efter Kristus och liksom många andra av söderhavsöarna kom upptäckarna från Polynesien och Tahiti. Det måste ha krävts rätt mycket mod eller dåliga förhållande på hemmaplan för att man ska sätta sig i en träkanot och segla rakt ut på havet mot okända mål. Det är 420 mil mellan Tahiti och Påskön och man undrar i sitt stilla sinne hur många kanoter som gett sig i väg och missat öarna och gått under. Polynesierna var visserligen bekanta med havet och duktiga att navigera även på den tiden. De kunde, enligt museet i Hanga Roa, ana land långt innan det var synligt vid horisonten genom att studera molnformationer, fåglar och drivved i vattnet. På så sätt befolkades tydligen Nya Zeeland, Påskön, Cooköarna, Hawaii med flera.

Påskön ytterligare ett mysterium

Förutom alla frågetecken som finns kring stenfigurerna, moaierna, så finns det också ett skriftspråk från Påskön som fortfarande inte är dechiffrerat . Språket kallas för petroglyfer och påminner om hieroglyferna. I generationer fanns det utvalda som kunde läsa och skriva detta språk ända fram till 1862 då Peru behövde slavar till sina gruvor. Ett slavskepp kom till Påskön och tog med sig 1000 arbetsföra slavar inklusive kungen och däribland alla de som hade kunskap om skriftspråket och Påsköns historia. Slavjakten fick Tahitis ledare att reagera och biskopen på Tahiti vädjade till Peru att frige och lämna tillbaka Påsköns invånare, vilket också skedde. Tyvärr så hade nästan 90 procent redan dött av hårt arbete och sjukdom i gruvorna och under seglatsen drabbades man av vattkoppor vilket decimera styrkan ytterligare. De få som överlevde både gruvor och hemfärd tog med sig sjukdomar som snabbt spred sig bland dem som blivit kvar på Påskön.  Merparten av invånarna på Påskön dog och de som klarade sig flydde till Tahiti. Det gör att det idag finns ett avbräck i Påsköns historiska och kulturella arv.

Stengubbar

Det finns mycket att skriva om denna gåtfulla ö, 400 mil väster om Chile, långt ute i havet. Närmaste granne 200 mil bort. Resan dit startade i Santiago efter en övernattning  på ett trevligt hotell.

Vid gaten konstaterades att Påskön inte är ett remål som lockar barnfamiljer utan snarare medelålders äventyrslystna par.

Vi hade trott att de besöksvärda stenfigurerna låg lite mer otillgängligt än vad de gjorde men nu behövde vi bara knyta fast barnen på ryggen vid ett tillfälle då vi besökte vulkanen Rano Raraku där man tog materialet till figurerna och som verkligen var en fantastisk plats att besöka.

Oavsett var barnen befann sig (på våra ryggar, i vagnen, på restauranger och på gatan) väckte de uppmärksamhet bland befolkningen. Många klappade dem på huvudet eller rufsade dem i håret och sade något vänligt på spanska eller polynesiska.  Många trodde nog att Julia kunde spanska när hon glatt vinkade till alla och ropade ”kolla” vilket kunde tolkas som ett försök till Hola (hej på spanska).

Vi hyrde en jeepliknande bil i ett par dagar och skumpade runt på ön som bara är 3 km bred. Vägarna var asfalterade på vissa sträckor men mestadelen var grusväg. Generellt dåliga, med mycket gropar och stora stenar eller potthål. Snitthastigheten var inte över 30 km/h  men barnen satt säkert i barnstolari baksätet och sjöng glada sånger.

Den helt klart bästa sevärdheten var som sagt Rano Raraku som är födelseplatsen för alla moais (stenfigurerna). Runt vulkanen fanns mängder av ”gubbar” (397 st) som stog som svampar i jorden. En del var till och med kvar i berget, ej färdiguthuggna.  Det finns ytterligare 92 moais ”på väg” till sin altarplats någonstans på ön. Totalt finns 887 som man registrerat, av dessa har de flesta falllit till marken under pga fejder och naturkatastrofer.

Den största ”gubben” är 21 m hög och fortfarande kvar i vulkanen. ”Snittgubben” är 4 m hög och väger 12.5 ton.  Det är fortfarande inte klarlagt hur de en gång i tiden flyttade dessa jättestatyer över ön även om det finns ett flertal teorier. De flesta som ser dessa imponerande verk undrar nog hur i all sin dar det gått till att släpa dessa kolosser kors och tvärs över ön, och hur mycket tid och kraft det måste tagit. Mycket träd krävdes ivarje fall, alla som fanns på ön mer eller mindre. När träden försvann minskade möjligheterna till att bygga fiskebåtar och jorden blev svårare att bruka. De stammar som fanns på ön började kriga med varandra och under dessa krig var det viktigt att förstöra och vanhedra fiendens moai, stengubbar, vilket gjordes bäst genom att välta dem och avlägsna huvudet. Till slut fanns det inga moais kvar som stod upp.

Restaurangbesök med barn

Argentinare äter sent, så pass sent att en trött barnfamilj sedan länge ätit klart och gått och lagt sig. Det som är bra med Argentina, förutom att man har mycket gott kött att välja på i menyn, är att man kan ta med sig barnen till resturangen även om klockan är efter 19. Det är tom inget konstigt med att de springer omkring och väsnas i restaurangen. Var i Sverige kan man hitta en restaurang av klass där man dessutom inte får de andra gästernas sura blickar på sig för att man har tagit med sig barnen till restaurangen efter bolibompa?  

Första kvällen hade vår guide ordnat ett middagsintag på ett barnvänligt ställe där man erbjöd lekrum OCH barnvakt. Nu hade vi lite jet-lag så barnen somnade i taxin på väg dit och gick inte att väcka förrän vi kom hem efter  midnatt…  De följande kvällarna ordnade vi en ”pre-dinner” hemma för barnen så att de inte var utsvultna och så sov de sött i vagnarna hela kvällen så att vi kunde äta i lugn och ro.

Pippi Långstrump tjuv

Så nu har det hänt. Efter många resor utan alltför stora missöden råkade vi vidi ett kort obevakat ögonblick  bli av med en ryggsäck ur en av barnvagnarna. Detta trots att Alexandra satt bredvid barnvagnen, en säkerhetsvakt stod fem meter ifrån oss, Martin stod och pratade i telefon tre meter från brottsplatsen och det var mitt i ett shoppingcenter. Tur i oturen valde skurken att ta ryggsäcken som innehöll blöjor, leksaker, Julias sandaler och ombyteskläder till barnen istället för den andra ryggsäcken som låg i vagnen bredvid. Den innehöll nämligen datorn, två digitalkameror, alla objektiv plus vår plånbok…

Elliot vill att vi ska ägna dagen åt att jaga tjuven men det får nog anses som lönlöst, men om det är någon som ser en person iklädd Blixten MacQueen linne och har en fin Pippi Långstrump påse i handen så är det boven. Hittelön utlovas.

Detta Blixten McQueen linne är stulet

Palermo

Tillbaka till Buenos Aires. Samma guide, samma område men ny lägenhet. Trots att Elliot bara var åtta månader sist vi var här så konstaterade vi ganska fort att vi då hunnit beta av Lonely planets ”5 must do” redan. Vi har varit på tangoshow i San telmo, sett en fotbollsmatch, besökt Evitas grav  och strosat på rätt gator i stadsdelen La boca.

Eftersom sightseeingstressen var borta i och med vårt förra besök blev det nu mera av att bara vara i Buenos Aires och då särskilt Palermo. En stadsdel som vår guide talade sig varm för hela tiden. Här blandas kultur, arkitektur, resturanger, caféer och parker i en lagom mix. Nästan alla gator kantas av fina fullt uppvuxna acaciaträd. Det är trevligt att promenera runt och finns ett bra utbud för nästan vad som helst. Litet guppigt kan det emellertid bli för barnvagnen då varje fastighetsägare ansvarar för trottoaren utanför respektive hus. Följden av det är att det är en mängd olika material och ytskikt och ganska många verkar inte bry sig om att underhålla framkomligheten framför sitt hus.