Great Ocean Road

Sträckan väster om Melbourne mellan Warrnamboo och Torquay är cirka 300 km lång och erbjuder fantastiska vyer. Den är en av Australiens mest kända vägsträckor och slingrar sig fram längs kusten i tät eucalyptusskog mellan kustsamhällen, fyrar och härliga stränder. Den första sträckan byggdes för hand av återvändande soldater från första världskriget mellan 1919 och 1932.

Vi gjorde en kortvariant på turen genom att åka inlandet via Colac där vi åt en god lammburgare och barnen sprang av sig i en utomordentligt välutrustad lekpark och fortsatte vidare för att se De tolv apostlarna och London Bridge utmed kusten.

De tolv apostlarna är egentligen bara sju och är liksom London Bridge, geologiska formationer av sandsten som formats  under tusentals år av havsvågorna. Klippformationerna hade från början andra namn (suggan och kultingarna) någon kom på att det kanske skulle locka mer turister om de hade ett mer värdigt namn.  London Bridge fick sitt namn när första hälften av bron rasade ned i vattnet efter barnlåten ”London bridge is falling down”.

Vi gjorde en kort promenad för att kunna se fyren vid Cape Otway den näst mest södra delen av Australiens fastland. Kuststräckan vid fyren är vacker och farlig. Mer än 200 fartyg led skeppsbrott här under tiden 1830 och 1930 och kusten har därmed fått namnet ”shipwreck coast”. På den slingrande vägen fram till fyren lyckades vi se ett antal kängurur i kvällsljuset då de satt och åt på en stor åker. Vid närmare blick upp i eucalyptusträden fick vi även syn på ett par koalor som var vakna! De sover ju annars den största delen av dygnet.

Övernattning och även vändpunkt på sträckan var Apollo Bay där vi tog in på ett B&B. Samhället som är en gammal fiskeby med 1400 invånare är välbesökt under semestertider och en av huvudattraktionerna på sträckan.  Vi åkte under en helg och det var svårt att hitta boende. Eftersom sträckan är populär bland turister men även av Australienare och det dessutom var sommarlov så krävs det att man bokar i förväg för att inte behöva sova i bilen. Även denna lilla kustpärla hade en utomordentligt populär lekpark som vi utnyttjade en stund innan det var färd tillbaka mot Melbourne.

Dagen efter begav vi oss iväg till Illawara där de har en känd Tree Top Walk. Svagt stigande kan man gå 600 meter på en gallerdurk uppe bland trädkronorna. Som högst är man 45 meter över marken i ett utsiktstorn. Anläggningen smälter bra in i regnskogen tätt omgärdad av djungel och Myrtle Beech, Blackwood och Mountain Ash. Vill man går det bra att repellera sig ned sista biten. Till barnens glädje har de även en förhistorisk kortare vandringsled med dinosaurier i verklig storlek utplacerade i djungeln.

 

Skojigt att besöka och en häftig upplevelse att vandra bland trädtopparna, om inte alla klampa så mycket på gallerdurken skulle man nog se en hel del fåglar också.

Melbourne

Huvudstad i delstaten Victoria och Australiens andra största stad med 3,7 miljoner invånare.  Känt för att vara en sportstad eftersom Australien open hålls här årligen. Man kan även säga att Melbourne är Australiens kulturella medelpunkt med många arrangemang både utomhus och inomhus. Förra gången vi var här såg vi bio i stadsparken på kvällen tex.  Vid detta besök spenderade vi tid i den lokala lekparken som låg i en stor och vacker park i Thornbury. Vi tog även de goda kommunala kommunikationerna till hjälp då vi besökte Werribee zoo strax utanför Melbourne där vi fick närkontakt med bland annat ett par stora noshörningar och flodhästar. Till skillnad från Melbourne Zoo är det här ett open range zoo där man åker omkring inne bland djuren i bussar.

Svenska kyrkan i Melbourne är en skandinavisk oas i staden med möjligheter till fika och samvaro utöver de ordinarie kyrkliga verksamheterna som dop, vigsel mm. Vi stannade till här ett par timmar en eftermiddag och barnen uppskattade verkligen leksakerna och lekparken som fanns där och Julia fick ett enormt vredesutbrott när vi skulle gå därifrån.  Nedan är en bild från lekplatsen vid Svenska Kyrkan:

lekplats vid svenska kyrkan 

Prästparet är mycket trevliga och de följde med oss på kvällen till en belgisk pub och åt mat.  Om suget efter Daim och Djungelvrål blir för stort under din Melbournvistelse så är detta platsen för dig.

Månvandring

Tongariro National Park ligger i hjärtat av nordön och är landets första nationalpark och den fjärde första i världen. I nattionalparken ligger tre aktiva vulkaner, vilka klassas som några av de mest aktiva i världen. Senaste utbrottet var 1996 som hindrade skidverksamheten på området under en hel säsong.

Den populäraste vandringsleden i nationalparken är Tongariro Alpine crossing och utgör en del av en av de nio Great walks som finns på NZ.  Vandringslederna  är ett par dagar om man går dem i sin helhet.  Det finns stugor på vägen så man behöver inte alltid bära med sig tält. Vi hade dock tänkt att bara  vandra ett par timmar under en dag eftersom vi var på väg på vidare färd mot Auckland.

Vi anlände sent till Family Parks camping men vi hade förvarnat dem om detta så när vi kom fram vid 22-tiden var stugan upptänd och nyckels satt i låset. Det var bara att krypa ner i sängen och sköta incheckningen dagen efter! Stugan som vi hyrt för 600 kr/natten var sprillans ny med dusch och WC samt ett litet kök med kyl, micro och kokplattor (och så det allra nödvändigaste i NZ: vattenkokare och brödrost). En skön stor dubbelsäng samt en våningssäng fick också plats på den lilla ytan. Elliot siktade in sig på överslafen och det gjorde även lillasyster men eftersom störst går först fick hon nöja sig med nederbingen.

Morgonen efter åkte vi till parkeringen vid Mangatepopo. Utrustade med bärsele, bärsjal, ryggsäck med äpplen, bananer, kex och vatten startade vi vår vandring för att gå någon timme och sedan vända. Många företag ordnar skjuts av vandrare till den här och andra hållpunkter efter vandringslederna så att man kan planera in ett dygns vandring och sedan bli upphämtad på andra sidan berget.
Vandringsleden var väldigt bra iordninggjord med spänger, trappor och bra underlag. Den var också flitigt trafikerad. Vi hade en underbar dag med sol och lagom vind. Man blev hygglig varm av att ha ryggsäck på magen och barn på ryggen även om det stundvis blåste lite kyligt särskilt när man kom upp på lite högre höjder. Sträckan från parkeringen till vattenfallen Soda springs var mer eller mindre plan och tog cirka en och en halv timme. Därefter gick leden upp på vulkanen Mt Ngauruhoe. En riktigt vulkan så som den ser ut i alla barnböcker, nästan helt koniskt formad med svarta sidor och spår efter lavaströmmarna.

Vi vandrade uppåt i drygt en timme innan vi bestämde oss för att vända med tanke på våra ben, klockan och barnen. Något annat år vore det skoj att vandra längre men då med övernattning i någon av stugorna efter leden. Barnen var tappra och tyckte det var skoj att sitta på ryggen även om Elliot klagade lite på att det var svettigt. Vi tog en längre lunchpaus och en sträcka när det var plant fick de springa sig trötta.

Summa summarum var det en riktigt vacker vandring i ett något udda landskap starkt påverkat av vulkanen och alla dess utbrott som vi varmt kan rekommendera.

Upp i det blå

Daves släkt har en lång historia inom helikopterflygning.  Hans farfar var en av de första som införde och flög helikopter på  Nya Zeeland.  Med ett landskap som är bergigt och svårt att ta sig fram överallt med bil var det en lönande affär. Intresset för att flyga helikopter har förts ner i yngre generationer och både en farbror och en kusin arbetar med att flyga folk och material med helikopter.

Under denna resa fick vi möjlighet att komma upp i det blå med Toby, Daves kusin som driver ett helikopterföretag i Nelson.  Elliot var lite tveksam till att följa med först men tanken på att kunna berätta för kompisarna på dagis om detta äventyr gjorde att han tog mod till sig och följde med på en timmes tur. Lillasyster fick stanna kvar på marken med Dave och Dylan som roade sig med att dra husets katt i svansen. Vilket senare visade sig vara mycket mera värt än att få flyga helikopter när Ellior och Julia jämförde vad de gjort.

Helikoptern tog tre vuxna passagerare och Elliot som satt i Alexandras knä.  Vi lyfte från hangaren där Elin och Dave hade sitt bröllop och fick se grannskapet från ovan. Vi for fram i 130 mph men det kändes som vi sakta svävade över landskapet som var otroligt vackert uppifrån.  Det blev ett stopp upp på en bergssadel, där vi tog lite bilder och njöt av utsikten innan vi via Ben Nevis flög tillbaka. Flygningen gick otroligt fort och vi hade gärna tagit en ännu längre tur. Det får bli nästa gång då kanske även Julia kan följa med.

Nelson lite fakta

Nya Zeelands svar på Motala, ivarje fall om man ser på antalet invånare, i övrigt finns det inte många likheter.  Det bor 43 000 invånare i centrala Nelson.

Nelson är Nya Zeelands soligaste stad  med en medeltemperatur på ca 22 grader sommartid. Här finns gott om pubar, gallerier och hippa kafeér men det som lockar besökare hit från alla världens hörn, även ”kiwis” är stadens närhet till nationalparken Abel Tasman, landets mest besökta, med möjligheter till bland annat vandring och paddling (eller en kombination) i vykortsvackra miljöer. Inom en timmes avstånd med bil på krokiga vägar (med utblickar över vackra böljande landskap) når man ytterligare nationalparker som Nelson Lakes och Kahurangi. Är man äventyrlig finns här ypperliga tillfällen att prova hanggliding, skärmflygning och kiteboarding.  

När man har små barn är det kanse inte just dessa aktiviteter som lockar mest (?). Vid Tahunanui beach som ligger inne i Nelson finns en miniatyrjärnväg och miniatyrbåtar som man kan åka på. Vi har vid tidigare besök inte lyckats pricka rätt öppettider men denna gång hann vi med en tur med tåget och en tur med en miniångare på sjön. För övrigt är stranden stor och fin samt tät med handdukar fina dagar.

Staden har en ganska liten stadskärna men ändå rätt många butiker, pubar och restauranger. Det är trevligt att promenera omkring och gångavstånd till det mesta. Om det är regnigt så finns det några få museer och det som är mest känt är WOW – world of wearable art and classic car museum. Där finns imponerande kläder som konstverk och gamla bilar. Några andra bra barnaktiviteter regniga dagar kan vara att besöka chipmunks, ett lekhus för barn inne i stan eller akvariumet i Mapua.

Är man Sagan om Ringen fantast så vet man att det är Nelsons guldsmed som gjort ”Häskarringen” för filmen och att det finns några ställen som går att nå med helikopter i bergen runtomkring och som använts i filmerna.