Influensatider

När man besöker Kina och Japan kan man se en hel del människor som har näs- och munskydd på sig, såna som tandläkaren brukar ha. Det är praktiskt när man inte vill bli smittad av förkylningar eller om man själv har hosta så att man undviker att smitta andra. Det var en hel del människor som gick omkring med sådana.

På flygplatsen delade man ut informationslappar till alla som anlände om att man skulle använda munskydd om man hade minsta lilla hosta och sedan uppsöka doktor. Elliot var nyvaken när vi landade och var varm och rödblommig om kinderna så honom tog de tempen på, i pannan med något som liknade en laserpistol. Tack och lov var det Ok annars undrar jag vart vi hade blivit skickade?

Vi har sedan tidigare resor alltid handsprit med men man behövde aldrig vara rädd att känna sig smutsig om händerna. Överallt fanns små automater uppsatta med handsprit. På toaletter, i tunnelbanan och vid köpcentrum. Hissknapparna på många ställen var inplastade så att de lättare skulle gå att desinficera/torka av. 

När vi senast besökte Hongkong härjade fågelinfluensan som mest och då var fågelparken stängd. När vi besökte fågelparken denna gång och skulle gå ut från den fanns en desinfektionsmatta på marken där man skulle torka av skorna och på väggen fanns en automat med spritgel. Allt för att undvika att få ev. smitta från fåglar. Utöver det fanns skyltar om att räcket desinficerades 4 gånger om dagen. Likadant med räcket i lekparken.

Southern scenic route

Vägen mellan Invercargil och Te Anau är en trevlig och delvis kustnära väg med många anledningar till stopp på vägen.  Vårt första stopp blev i Riverton, en liten kustby där det enligt guideboken skulle finnas en strand som var ett ”måste”.  Trots regnmolnen kunde vi skymta Stewart Island och stranden var full av stenar ; perfekt slipade till runda kulor av vågorna.
Värdinnan vid motellet i Invercargil rekommenderade ett stopp i Colac bay, känt för sina stora vågor och därmed surfarnas paradis. En stor vindsurfarstaty prydde huvudgatan men några övriga surfare syntes inte till i regnet .
I Clifden stannade vi vid en hängbro som byggdes 1898-1899. Den sträckte sig över en bred och starkt strömmande flod kantad av kalkstensväggar. Vi gick fram och tillbaka över den ca 100 m långa bron som sedan länge var avstängd för biltrafik och imponerades av vad man kunde åstadkomma för så länge sedan.

Från norr till söder, från sol till regn

Vi flög från Nelson i norr till Invercargill på sydöns södra spets. Det var en stundvis skumpig resa med propellerplan och Julia som har anlag för åksjuka var inte särskilt förtjust. Hon var den enda i planet som skrek ”Jippie!” när vi landat! I Invercargill startade vi med ett besök i Queens park. En stor park med bl. a golfbana, lekplatser, japansk trädgård, djurpark, ankdamm, vinterträdgård, kaktusträdgård, azaleaplanterinar och rosträdgård. Här skulle man kunna bedriva en hel dag men vi överrakades av en kraftig regnskur när vi befann oss längst bort från parkeringen så fick ge upp efter drygt en timme.

Lata dagar i Wakefield

En minuts promenad från Elins hem ligger Wakefiled school och där finns mycket som man kan bedriva tiden med. Skolgården har basketkorgar och en fotbollsplan och en stor lekklätterställning. Blir man varm och törstig finns en dricksfontän där man kan släcka törsten.  Som om det inte skulle vara nog så finns två simbassänger inomhus, om man har nyckel och det hade Elin ordnat. Vi började dagen med frukost och efter det en morgonsimning.  Barnen var i barnpoolen medan de vuxna turades om att simma några längder i stora bassängen.  Dylan var modigast av barnen när det gällde att vara under vattnet men Elliot vågade sig på att dyka under vattnet  vid sista besöket.

Eftermiddagarna bedrevs antingen på Chipmunks (lekland inomhus) eller vid lekplatsen vid Tahunanui beach eller Kaiteriteri beach eller i lekparken i Wakefield varvat med glass och kaffe.

Nyårsvandring

Efter all mat kring jul och nyår kändes det bra att börja 2010 med en vandring. Martin, Dave och Alexandra lämnade Elin ensam med fyra barn (ett äventyr bara det!) och gav sig i kast med att bestiga Mt Arthur en dryg timmes bilresa bort. Det var en enorm prövning för vår gamla hyrbil att ta sig upp för de branta backarna fram till parkeringen där vandringsleden började. Det luktade verkligen bränt om bilen då vi kom upp efter att ha kört på ettans växel de sista 10 minutrarna.

Att ta sig upp till toppen beräknades till ca 3,5 timmar enkel väg. Eftersom vi ville hem innan barnen skulle läggas såg vi ut en lämplig slinga uppför berget så att vi slapp gå samma väg två gånger. Totalt beräknade vi att vara ute och vandra ca 4 timmar. Det var först 2,5 timme uppför med mycket vacker utsikt över Nelson med omnejd och omkringliggande bergskedjor varav sista halvtimmen var väldigt blåsigt eftersom vi var över trädgränsen.  Sedan njöt vi av en välförtjänt paus med smörgås då vi beskådade landskapet nedanför oss.  Nedåt valde vi en annan väg för omväxlings skull och fick sakta gå nedför en brant skogsstig som slingrade sig fram i djungeltät växtlighet.  Träningsvärken efter denna tur satt kvar i fler dagar.