Den osynliga vulkanen

Första stoppet i Nya Zeeland denna gång blev New Plymouth. Där hade vi två nätter, vilket var skönt, dels efter en lång flygning och dels efter en fem timmars bilkörning. Vi bodde på top ten holiday park som vi har haft bra erfarenhet från tidigare. Även här fick vi ett fint boende med två sovrum och ett litet kök, samt att det fanns lite lekmöjligheter alldeles utanför.

New Plymouth är framförallt känt för två saker, dels är det bra surfing efter kusten och dels den stora vulkanen vars fot börjar vid stadens ytterkanter. Vulkanen är en riktig vulkan, så som den ska se ut. En med spetsig kon, hög och ståtlig. Den är drygt 2500 meter hög och har förutom en massa utbrott även på sin meritlista tjänstgjort i en hel del filmer. Senaste storproduktionen var ”The last samurai”, där fick vulkanen visserligen inte spela sig själv utan fick då vara Mount Fiji.

Vi hade förståndigt nog haussat upp stämning hos barnen inför detta besök, att få åka upp på en häftig vulkan, en sådan som finns i Bamse och draken. Julia hade redan förberett historierna som hon skulle berätta på dagis.

Men icke, vi såg aldrig vulkanen. Trots att vi bodde vid dess fot, trots att vi åkte upp så långt det gick med bil mot det topp och trots att vi åkte en halv dag runt hela vulkanen. Den tittade aldrig fram bakom det tunga regnmoln som låg som ett täcke runt staden och berget.

Däremot fick vi en trevlig djungelpromenad upp på vulkanen med en väldigt inspirerande sagomiljö. Vi fick också bekanta oss med New Plymouths fina park, en prisbelönt sådan. Den var väl värt ett besök och den var fint riggad för barn och vuxna. Hade vi stannat en dag till så hade vi också fått uppleva deras berömda ljusshow som håller på under sommaren. Nu höll de som bäst på att montera all belysning överallt och vi kunde ana att det säkert är en häftig upplevelse att gå där när mörkret har fallit.

Sjuk på resan

Vi har varit förskonade under våra tidigare resor och nästan känt att det inte kommer att drabba oss, det här med sjukdom. Men denna gång föll vi dit. Redan efter två dagar blev Elliot rejält dålig och fick väldigt hög feber. Våra vänner i Los Angeles som vi träffat kvällen innan hade varnat för att deras son varit lite dålig, men vi tror inte att det var han som smittade så fort.

I två dagar låg Elliot mer eller mindre orörlig på hotellrummet och sov med en brännhet panna. Det var då vi insåg att det varit bra om vi tagit med oss vår nya fina febertermometer. Vi blev också lite oroliga då det gick så långsamt med tillfrisknandet med tanke på att vi hade en tretton timmars flygning framför oss. Det gick så lång att vi till och med började försöka boka om biljetten. Tyvärr fanns det inte mycket platser så här nära jul och om vi skulle boka om biljetten skulle det minst innebära ytterligare fem dagar i LA.

Vår flight gick mitt i natten efter två och en halv dags feber fick vi med hjälp av lite Coca-cola och Alvedon med oss Elliot till flygplatsen stående i alla fall. Flygningen genomlöpte utan komplikationer kan man säga.  Febern kom och gick i toppar men med hjälp av jos och en kall handduk på pannan var Elliot en aning piggare då vi landade i Auckland.

Vi insåg att det inte var tredagarsfeber utan att det nog var influensa som drabbat vår son eftersom han började bli förkyld och hostig också. Febern ville inte släppa så då vi efter en veckas feber anlände till faster i Wakefield ordnades med en tid hos deras läkare. Det togs halsprov på Elliot för att utröna om det var bakterier i halsen men så var ej fallet. Det var ett virus som måste läka ut av sig självt. En helt ny flaska med paracetamol skrevs ut till honom och han beordrades 2 dagar med detta för att få känna sig frisk. Han gick då från hög feber till 34 grader, så vi nästan blev oroliga för att det var så låg temperatur. Totalt kan man säga att han var så gott som återställd till julafton, då han brottades och sprang omkring med kusinen Dylan utan problem.

Detta fick oss att lusläsa försäkringspapper och vi kan konstatera till nästa gång ska vi nog se över det en extra gång innan vi åker samt ta med oss en febertermometer.

Cykeltur Deja Vu

Denna resa känns lite som en deja vu. Vi bor på samma hotell som för 2 år sedan och vi gör samma aktiviteter ungefär. Vi hänger mycket på third street promenade, stranden och vi hyr cyklar. Egentligen ska man hyra bil om man vill se något av stan, men denna gång blev det inte så.
Med hjälp av två cyklar och en cykelvagn tog vi oss längre bort än tidigare. Vi cyklade förbi Venice och bort till Marina Del Rey. Världens största konstgjorda marina för småbåtar, där ryms cirka 5300 båtar. Ganska vacker anläggning, men den delen vi valde att stanna vid var rätt otillgängligt. Där var det inte så en söndagscyklist vill att en marina ska se ut. Allt var instängslat och du kan inte ta dig ut på bryggorna för att titta på båtarna.

Därefter stannade vi vid Fisherman’s Village, vilket var ett trevligt område bestående av en rad fina träbyggnader och en fyr efter vattnet med restauranger och lite shopping.  Här fanns det däremot stora båtar att titta på, och det går även turer till Catalina islands. För övrigt en utflykt som våra vänner i LA rekommenderade. Det får bli ett annat år när vi inte har deja vu tema.

Cykelturen slutade vid stranden utanför flygplatsen där vi vände tillbaka. Barnen hade skoj i cykelkärran och sjöng för glatta livet tills batterierna abrupt tog slut och de somnade båda två.

Lucia: Svenska kyrkan i Los Angeles

Vi hade turen att bli inbjudna till att delta i Luciafirandet i Svenska kyrkan i Los Angeles.  Däremot hade vi lite otur som även drabbade de som bjudit in oss, nämligen sjuka barn. Elliot kunde inte följa med, och vår väns dotter som övat för just denna kväll var också hemma och var sjuk.
Kyrkan kändes som en svensk utpost med drygt hundra mer eller mindre svenskspråkiga och väldigt många barn. Julia trodde väldigt länge att även hon skulle få stå framme vid altaret och sjunga men insåg ganska sent att så inte skulle vara fallet. Det var andra barn som denna kväll fick vara lucia, tomtenissar och pepparkaksgubbar. De lyckades bra och sjöng fint även om det ibland var rätt svårt för dem att överrösta deras mindre syskon som satt i kyrkbänkarna och var allt annat än tysta.
Efter fint Luciatåg var det vild lek och svensk julbord i närliggande byggnad. De hade till och med glögg. Julia lyckades somna in precis innan tomten kom, men han hade en fin uppvaknande effekt på henne när han kom in med julklappssäcken. Julia trodd att tomten hörsammat hennes tvåhundra önsknngar att hon nu äntligen skulle få den mjukiskatt som hon tidigare i veckan spanat in i en leksaksaffär på third street promenade. Hon lyckades till och med trots femtio andra barn få present nummer tre. Ansiktsutrycket visade dock en viss besvikelse när hon upptäckte att det var pepparkakor och lite godis som dolde sig i paketen. Jag intygade dock att tomten skulle komma ytterligare en gång när det var riktig julafton.

Barnkören

Luciatåget

Julia och tomten