Slutade som det började

Sista natten innan vi skulle flyga hem blev Julia sjuk med feber och magont. Som sämst var hon mitt i natten. Strax före 6 skjutsade Ritsuko oss till tågstationen. Resan till flygplatsen tog en och en halv timme och gick bra. Det var först när vi stod vid incheckningsdisken som Julia sa att hon började må dåligt igen. Fel tillfälle. Alexandra och Julia sprang ut och tog frisk luft, medan jag och Elliot lyckades checka in alla fyra. Elva timmar i planet till Frankfurt förflöt utan problem, med mycket sömn. Elliot var duktig och tittade inte bara på film utan gjorde en del skolarbete mellan varven. Flygrutten gick över norra Ryssland och dök ned över Riksgränsen över hela Sverige mot Tyskland. Kändes lite drygt när vi flög över Stockholm.
Sista flygningen tillbaka från Tyskland till Sverige var den skumpigaste med tätt mellan luftgroparna, vilket 75% av familjen aldrig märkte då de sov stenhårt.
Väl hemma i Sverige mottogs vi av snö och minus åtta grader. Burr!
Nu har vi fina minnen att leva på tills nästa gång…

20140113-212536.jpg
Vårt plan från Tokyo

20140113-212613.jpg
Hemma i Telefonplan.

En härlig kortweekend i Tokyo

På väg hem hade vi ett kort stopp i Tokyo. Vi ville utnyttja tiden väl så vi skyndade av planet, så snabbt att vi senare upptäckte att vi glömt en iPod på planet. Vi tog pendeltåget i fredagsrusningen till Kinshicho där Ritsuko väntade med sin bil. Vi fick sukiaki till middag och efter var det dags för kvällstvagningen. Först dusch och tvålning sedan ner i ett hett bad. Mycket skönt efter den långa flygresan. Våra trevliga värdar hade till och med märkt upp lite lappar på svenska så det skulle bli lättare för oss, exempelvis vilken knapp som var spolknappen. Vi sov sedan skönt på tunna madrasser på golvet.
Lördagen bestod i utflykt till det nya tv-tornet, Skytree. Det var mer än en timmes kö till biljettluckan så vi avstod detta även denna gång och tog tåget till Uenoparken istället. Där finns Japans äldsta zoo med 2600 djur. Tror att vi såg alla utom tiger och lejon, för där höll man på att renovera så de djuren var på semester någon annanstans. Många intressanta djur som man aldrig sett förut och såklart en panda som drog stor publik.
Efter ett par timmars vandrande i parken var barnen trötta i benen och vi var lite frusna trots januarisolen så vi åkte till Kinshicho och shoppade lite på ett roligt varuhus, Daiso.
Middagen avnjöt vi på en restaurang nära hemmet, i eget rum såklart och med karaokemaskin. Nu blev det inte så mycket sånger men lite tjo i mikrofonen fick barnen till.
Barnen avslutade kvällen med lite Xbox 360. Det gick bra för barnen att leka trots språkbarriären, google translate hjälpte turen på traven då och då. Tack Ritsuko med familj för en toppenhelg!

20140111-225210.jpg

20140111-225226.jpg

20140111-225237.jpg

20140111-225247.jpg

20140111-224134.jpg

20140111-224150.jpg

20140111-224157.jpg

20140111-224220.jpg

20140111-224237.jpg

20140111-224228.jpg

20140111-224244.jpg

20140111-224252.jpg

20140111-224302.jpg

20140111-224313.jpg

20140111-224326.jpg

20140111-224335.jpg

20140111-224343.jpg

20140111-225459.jpg

20140111-225509.jpg

20140111-224351.jpg

Opito Bay

Vi hade fått tips om att stranden vid Opito Bay skulle vara bra. För att komma dit passerade man först två andra fina stränder utmärkta på alla turistkartor. Där den asfalterade vägen tog slut fortsatte man på en knappt tvåfältig, grusad väg som slingrade sig upp och ner med skarpa kurvor. Som tur var fick vi bara två möten under den knappt tio minuter långa färden. Sikten bakom kurvorna var minimal men utsikten över havet var desto bättre.
Väl framme var det en långsträckt bukt med fin ljus sand som mötte oss men endast fyra vilar vid parkeringen. Vågorna brusade och Julia tyckte det var otäckt och ville gå tillbaka till bilen.
Det fanns en liten flod som rann ut vid stranden där det var grundare och inte några vågor. Där fann vi den andra barnfamiljen som redan var vid stranden.
Vi hade ett par härliga timmar då vi plaskade i vattnet, solade och byggde i sanden. När vi vuxna var nöjda med sol så fanns det två som absolut inte ville åka tillbaka till hotellet. Men det går alltid att locka med lite glass…. Det fanns många fik och glasställen vid Kuaotunu beach som vi passerade på hemvägen. Där stannade vi till för glass och fika innan vi begav oss hem.

20140109-100326.jpg

20140109-100341.jpg

20140109-100524.jpg

20140109-100518.jpg

20140109-100531.jpg

20140109-100538.jpg

20140109-100553.jpg

Martin hade ännu en aktivitet kvar på dagens schema. Att simma 850 m i havet med efterföljande löpning.
Vi mätte upp sträckan på stranden och sedan kastade han sig i. Det var många gånger som vi följare på stranden hade hjärtat i halsgropen eftersom Martin stundtals såg ut som ett poppande popcorn bland vågorna. Det gick inte att crawla utan bröstsim var det som gällde. Sista vågen var så kraftig att simglasögonen flög av.

20140109-100733.jpg

20140109-100836.jpg

Hot, hot, hot!!!

En av de stora sevärdheterna i närheten av Whitianga är Hot water beach. En av NZ:s farligaste stränder pga strömmar och rev. Ett antal personer drunknar här varje år. Troligtvis inte pga bristande simkunskaper utan för att de inte kan läsa. Det sitter nämligen stora varningsskyltar på vägen till stranden vad man ska akta sig för och vad man inte ska göra.
Hotellägaren gav oss goda tips om att inte vara där för tidigt eftersom man bäst upplever stranden vid lågvatten. Vi fick även låna en större spade på hotellet att ta med.
Vad är då detta för ställe? Jo, på två ställen på stranden kan man under lågvatten känna det varma vattnet som flödar upp genom sanden från jordens inre delar. I mitten av den varma floden under sanden var det uppåt 60 grader och helt omöjligt att stå stilla eftersom det brändes så under fötterna. Det var en härlig känsla att ha fötterna avtrubbade av skållhet vatten och känna havets kalla vågor svepa över benen. Vi grävde oss en liten grop och lade oss tillrätta, liksom många andra. Det blev ganska tydligt var de varma strömmarna gick under sanden. Ovanpå dem ringlade sig alla människor och deras sandpooler, medan resten av stranden var nästan tom.

20140108-094133.jpg

20140108-094159.jpg

20140108-094144.jpg

20140108-094210.jpg

Framme i Coromandel

Coromandel är en större halvö belägen i nordöstra delen av Nordön, ett par timmars bilfärd från Hobbiton. För att ta sig dit var vi tvungna att passera över en bergskedja. Skylt efter skylt med varning för slingrande väg där hastighetsgränsen är 100 km/h. Det finns ingen vägren och sidoområdet vid vägen består av antingen berg eller djungel. En skräck för ovana bilförare och definitivt obegripligt för en vägprojektör! Julia var inte så glad över den vackert slingrande vägen eftersom hon inte lyckats somna så vi fick till slut sätta hennes barnstol i framsätet. Vet inte om det är ok här men det kändes som om det var det enda rätta om vi skulle komma fram. Som tur var fanns polisen någon annanstans.
Efter ganska exakt tre timmar var vi framme i Whitianga. En ort vid havet och med ca 3500 invånare. Man åker hit för att bli blöt, antingen genom att bada på någon av de fina stränderna eller för att dyka, åka kajak, åka bananbåt eller något annat konstigt som man kan ligga på och som dras efter en båt. Det finns de som fiskar också. Ståendes i vattnet.
Vi valde detta stället eftersom det var den enda ort som det fortfarande fanns ledigt boende på då vi bokade i oktober. Man ska så klart var ute i väldigt god tid för att få något prisvärt. Vi hittade ortens enda femstjärniga motell, tack booking.com, och är mycket nöjda med stället.
Väl framme slängde sig barnen i poolen. Efter middagen blev det ett besök till stranden för att utforska den och se vilka snäckor den hade att erbjuda. En fin solnedgång fick vi med. Kvällen avslutades med att Martin och barnen gav dig ut på kvällsjogging. Efter 1,5 km blev Martin ensam på rundan. Vet inte om det berodde på att det blev mörkt ute för barnen eller om de var trötta i benen.

20140108-093852.jpg

20140108-093903.jpg

20140108-093914.jpg

20140108-093942.jpg

20140108-093954.jpg

Hobbiton

Ett givet resmål denna gång var Hobbiton utanför Matamata. Här valde Peter Jackson att förlägga The Shire, i Sagan om Ringen filmerna. Platsen som filmallokeringsscoter hittat under en flygtur var fårabonden Alexanders kullar. De kom överens med honom att få göra om en del av hans fårhagar till små hemtrevliga kullar för hobbitar till filmerna. Till och med armen ställde upp och byggde en väg genom området. Efter filminspelningen revs allt och några av Alexanders 13000 får fick fortsätta att beta där. Däremot kom det ganska mycket Sagan om Ringen fans och beskådade dessa kullar, även om det var allt som fanns att se. När de sedan beslutade sig för att göra The hobbit filmerna och återigen byggde upp Hobbitarnas hem så gjordes det i beständiga material. 2,5 år tog det att bygga upp Hobbiton. Själva filminspelningen på plats tog 12 dagar. Idag är det förmodligen en av de populäraste besöksmålen i Nya Zeeland med i snitt 2500 turister per dag. Även den närliggande staden Matamata har anpassat sig, de har till och med byggt ett nytt hus till stadens turistinformation i Hobbitstil.
Det var fullbokat på morgonen så vi bokade in oss strax efter lunch. Turerna är två timmar och det behövs. Hobbiton är relativt stort med 44 uppbyggda hobbithem, trädgårdar, kvarnhus och värdshuset ”the Green dragon”. Från biljettförsäljningen, affären och fiket åker man buss till området. Vår buss var lite sen vilket gjorde att vår guidegrupp om 40 personer blev ikappsprungen av gruppen efter, då det skickas iväg en buss var tionde minut. Men som sagt området är rätt stort och trots mycket folk fanns det utrymme för att se bra och vandra runt utan trängsel. Vi förundrades över hur välgjort allt var och hur det verkade som om varenda detalj var genomarbetad även om de allra flesta förmodligen aldrig syntes i filmerna. Eken ovanför Bilbos hus till exempel var en stor konstgjord ek, där alla bladen var handgjorda och ditlimmade, samt dessutom handmålade två gånger för att de inte var nöjda med första resultatet. Den fick efter all möda synas i totalt 20 sekunder i filmen. När de sedan skulle göra nästa filmtriologi, som i Sagans värld utspelade sig 60 år tidigare, då gjorde de en ny ek på samma sätt som skulle se 60 år yngre ut.
Den guidade turen avslutades på värdshuset där det bjöds på öl,cider eller saft.
Vi hade en underbar dag i solen och ett väldigt fint besök.

20140108-085437.jpg

20140108-085501.jpg

20140108-085533.jpg

20140108-085521.jpg

20140108-085541.jpg

20140108-085608.jpg

20140108-085619.jpg

20140108-085636.jpg

20140108-085653.jpg

Waitomo Caves

Waitomo är mest känt för sina kalkstensgrottor och glowworms, lysmaskar. Det finns mer än 300 kartlagda grottor i området. Mest känd är Waitomo Glowworms Cave, som också är en av Nya Zeelands mest besökta turistattraktioner. Den grottan upptäcktes av en Maorihövding för 400-500 år sedan när han blev attackerad av hundar som levde i grottan. Sedan dess har den tillhört den Maorisläkten med undantag mellan 1906 – 1989 då staten upptäckte grottorna och tog dem i beslag. Sedan 1989 hyr staten marken av Maorisläkten. Det finns flertal olika turer man kan ta, men efter att ha läst igenom det finstilta måste vi vänta några år med att ta de mera äventyrliga tills barnen är äldre.
I den vanliga guidade turen krävs bara att man kan vara tyst vilket gjorde att vi hoppade över ett besök sist vi passerade här. Då var Julia bara tre år. Det berodde på att glowworms slocknar vid för mycket ljud.
Allt var väldigt välordnat. Grottan och gångarna var utbyggt med trappor, belysning, räcken och kändes allmänt välbonad. Guiden berättade i de olika salarna om stalaktiter och stalagmiter, vad det var och om formationen påminde om någon kändis. Sista delen på turen var den häftigaste. Då fick man åka båt inne i grottans mörker till ljuset av tusentals glowworms i taket. Det var helt tyst och stilla, det enda som hördes var små vågskvalp från båten och Julias alla viskningar.

20140106-101843.jpg

20140106-102000.jpg

20140106-102006.jpg

20140106-102014.jpg

20140106-102032.jpg

Friluftsdag i Ohakune

Ohakune är en liten ort söder om Tongariro nationalpark på den sydvästra sluttningen av den aktiva vulkanen Ruapehu. Staden är liten men lever upp på vintern då det är här allt boende finns till Turoa skidanläggning som ligger två mil upp på vulkanen. Bilresan hit från Wellington tog fyra timmar och under den tiden stod regnet som spön i backen så vi funderade på om vår vandring i nationalparken verkligen skulle bli av dagen efter. Regnet upphörde vid midnatt och vi hade en härlig ute-dag då vi började med att åka upp en bit på vulkanen och sedan promenera till Waitonga Falls, ett vattenfall på 39 m, det högsta i parken. Vandringen dit gick delvis i djungel och över myr. Den långärmade tröjan åkte på och av eftersom det blåste rätt bra där det var öppet. Väl framme åt vi frukt och njöt av vattenfallet sedan vandrade vi tillbaka mot parkeringen. Barnen höll ett högt tempo. Julia sprang mera än vad hon gick, samtidigt som hon sa gång på gång att det här var bättre än att gå i skolan. Strax innan vi var tillbaka kunde man vika av in till flodfåran, som just nu var ganska lite fylld av vatten. Där hittade Martin en skön sten att ligga och vila på medan vi andra förundrades över geologin på platsen, undersökte vattnets vägar och byggde fördämningar med stenar.

20140105-203842.jpg

20140105-203856.jpg

20140105-203912.jpg

20140105-203931.jpg

20140105-203956.jpg

20140105-204003.jpg

20140105-204010.jpg

20140105-204020.jpg

20140105-204030.jpg

20140105-204039.jpg

20140105-215250.jpg

20140105-215258.jpg
Det gick att åka bil upp till cirka 1600 meters höjd. Där låg en nu stängd skidanläggning som på vintertid slussar upp skidåkare till ca 2500 meters höjd på den 2700 meter höga vulkanen. På sommaren kan man cykla härifrån och nedåt. Enligt guideboken tar man sig ned på ett mountainbikespår om 17 km på 20 minuter vilket gör att vi bättre förstod varningsskyltarna som stod efter vägen.
Vi nöjde oss med att se på utsikten.

20140105-204057.jpg

20140105-204109.jpg

20140105-204118.jpg

Efter detta hyrde vi mountainbikes för hela familjen. Det var lite ovant för oss med alldeles för många växlar och bara handbromsar men vi lyckades ta oss runt i ett par timmar i skogen och utmed floden bland rötter och stenar utan några vurpor. Senare på kvällen tog Martin en längre cykeltur på två mil i kombination med löptur för att kompensera för all öl han druckit med Dave. Tyvärr hade han ingen kamera med sig, men han intygade att cykelspåret upp på berget, genom djungeln till den gamla viadukten på Old Coach Road var något som vi kan rekommendera.

20140105-215621.jpg

20140105-215631.jpg

20140105-215641.jpg

20140105-215659.jpg

Weta Caves

Efter en tidig morgon, uppstigning vid fyra, samt färja i regn och kraftiga vindar kom vi till Wellington. Här åkte vi till Weta studios där de tillverkar material till bland annat Sagan om ringen filmerna och The Hobbit. Vi försökte någon dag innan att boka in på oss på en guidad tur, men tyvärr var det helt fullbokat. Vi hade behövt vara ute ännu tidigare, nästa gång kanske. I vilket fall fick vi nöja oss med ett besök i Weta Caves, deras minimuseum och souvenirshop. Det var tillräckligt idag eftersom vi hade ytterligare fyra timmar att köra. Med fick vi oss några kylskåpsmagneter som minne och en del kort samt glada minnen.

20140105-000304.jpg
Elliot känner sig iakttagen.

20140105-000440.jpg

20140105-001029.jpg

20140105-001040.jpg

Sista natten med gänget

Vi vaknade till en solig dag och gick till marknaden i Wakefield, dvs på ”vår” gata. Den var välbesökt och man kunde köpa allt från matvaror till solstolar. Cancerfonden hade ett lotteri där man kan vinna en knallgul mini ( s.k hundkoja). Mart har varit med att renovera den så vi köpte två lotter med förhoppning att vi har en bil i slutet av januari då det är dragning.
Efter det var det släktlunch på kullen hos Liz och Mart. Vi var ca 30 stycken. Efter det lektes det en hel del i den fina trädgården och sedan släktfotografering.
Solen stekte så efter lunchen var vi tvungna att svalka oss i skolans pool. Det var ju sista tillfället för dena gång.
Vi vuxna ordnade sedan med packningen då vi hade tidig avfärd till färjan mot Wellington dagen efter.
Framåt sen eftermiddag åkte vi upp på kullen igen för middag. Denna gång var vi bara 16 st som satt vid bordet. Liz hade bakat en Pavlova som avskedsdessert till oss. Mums!!!
Sedan blev det fest med dans för tjejerna i vardagsrummet och killarna hoppade på bordet utomhus, en lek som utvecklade sig till en femkamp med bland annat längdhopp från bord, kast med gummistövel och skjuta med vattenpistol.
När festen var som roligast var det dags att bege sig hemåt. Det var inte så populärt och det blev ett ömt farväl av alla kompisar nya som gamla. Tyvärr är det så att det här dagarna i Wakefield alltid råkar bli de dagar som går fortast på året. Elliot sa att när han blir pensionär då ska han åka till Nya Zeeland när deras sommar börjar och vara kvar tills den slutar.
Tack Elin och din familj och alla för den gång!

20140104-215438.jpg
En härlig typisk Nya Zeeländskt sommarbuffe.

20140104-215547.jpg
Svenska flaggan dagen till ära.

20140104-215640.jpg
Allra käraste syster

20140104-215735.jpg
Vilopaus mellan lekarna.

20140104-215836.jpg
Sekunden efter sköt fotografen oss med sin vattenpistol.

20140104-215941.jpg
Kan det bli bättre än med Liz Pavlova en sommarkväll.

20140104-220054.jpg
Grabbarna på bordet, just nu stilla…

20140104-220147.jpg
Tjejerna rockar loss till Katy Perry ”Roar”