Tre favoriter i repris

Att återkomma till samma ställe har sina fördelar. Alla känner sig lite som hemma. Vi hittar i de lokala affärerna, vet till och med vilka hyllor vi ska gå till för de återkommande varorna. Barnen har redan i förväg bestämt vad de vill göra som varit kul tidigare åren. Första favoriten i repris är skolans pool. Swimmingpoolen är i och för sig ganska självskriven och gäller nog var vi än är någonstans. Fördelen här att vi har nyckel till en 25 meters pool och kan utnyttja den när vi känner för det, vilket är varje dag.
Andra favoriten, som kanske inte lika mycket uppskattas av smågrabbarna, är att gå på mellandagsrean. Boxing day sale. I år hade Julia fått en hel del presentkort på shopping. Bäst av allt var en egen shoppingtur med faster. Även Elliot hade gett Julia pengar för shopping. Hon lyckades få ut dubbelt så mycket av det, när de hade 50% på Farmers. Föräldrarnas favoritaffär är Kathmandu. En bra butik för friluftsliv och resor. I år blev det inköp av handdukar, jacka och ryggsäck.
Sista favoriten i repris är bärplockning. Barnen jobbar hårt som sjutton med att plocka boysenbär och hallon. Två i munnen och en i lådan. Sedan blir det traditionsenligt en glass efteråt.

DSC07863.JPG

DSC07806.JPG

DSC07746.JPG

DSC07747.JPG

DSC07750.JPG

DSC07813.JPG

DSC07848.JPG

DSC07768.JPG

DSC07761.JPG

Utmanande julklapp

I år hann vi av förklarliga skäl inte med någon julaftonsmat på McDonalds på Aucklands flygplats som vi haft som en lite tradition de tidigare resorna, men vi var inte så ledsna för det. Väl framme så kastade vi oss in i duschen för att sedan bege oss in till Richmond mall (shoppingcentret närmast) för att inhandla den sista, men inte minsta, till Elliot.  Julia hade redan sett till att hennes önskeklapp var inhandlad och nerpackad i väskan hemifrån! Eftersom vi har en stor Legobyggare i familjen så var det viktigt att det var just en stor kartong av det märket som skulle läggas under granen. Tyvärr kunde vi konstatera att det i Hobbitland var en brist på just Lego med det temat. Vi fick improvisera lite. Lego är ju bra resepresent eftersom man kan ta med det i mindre format på vägen hem!
DSC07808
DSC07744
DSC07753
DSC07752

Jubileumsjul

Vi firade vår första jul här 2004 och har gjort det årligen sedan dess med undantag av julen 2005 (som vi ersatte med en resa till våren 2006 då det var bröllop). Det är således tio år sedan vi åkte hit för första gången och den tionde julen som vi firar här. (Förlåt familjen hemma för att vi överger er till jul men ni är i våra tankar hela tiden!)

På julaftonskvällen skippade vi faktiskt i år den traditionsenliga julmaten i miniformat (sill, skinka, köttbullar och janzon) som man kan åstadkomma här utan allt för mycket krångel med inköpen och tackade ja till en middag hos Liz och Mart. Den avslutades så klart med en härlig Pavlova!

På juldagsmorgonen var det tidigt aktivitet vid granen då barnen kände och klämde (trots förmaningar om att låta bli) på paketen. Det var inga problem att äta upp frukosten på kort tid då det utlovades paketöppning efter att den var klar. Ett inferno i papper och glada rop under 10 minuter sen var det över. Alla var nöjda med gåvorna och vi kunde sätta oss i bilen för att åka till en släkting i Blenheim där det skulle vara julträff. Elin hade bakat vörtbröd och gravat lax samt gjort sås till detta som var vårt bidrag till knytkalaset.

I år var julfirandet i en väldigt originell och vacker villa i anslutning (eller snarare mitt i) en vingård. De flesta gästerna anlände med bil men några kom till och med i helikopter! Det bjöds på kall dryck och snacks samt en buffé med skinka, lamm, kalkon, korvar och massor av goda sallader. Till efterrätt en buffé av härliga efterrätter.  Man kunde även svalka sig i poolen denna härliga dag då solen stekte från en närmast klarblå himmel och temperaturen var omkring 26 grader.DSC07677 DSC07688 DSC07695 DSC07728
DSC07735 DSC07732 DSC07706
20141225_165032IMG_0473
 

 

Kapplöpningen med tiden

Från Vancouver till Auckland är det en väldigt lång flygning. Det skulle ta 13 timmar och 40 minuter, men i vårt fall tog det närmare 14 timmar. Vi hade bitvis stark motvind och piloten förberedde oss på att det kunde vara lite skumpigt. Det var det. Största delen av tiden lyste Fasten seat belt skylten, och de som vaknar lätt av att hela planet skakar sov inte så gott. Barnen sov gott.
I Auckland skulle vi byta flyg för att flyga till Wellington och därefter Nelson. På pappret hade vi en och en halvtimme på oss vilket borde vara tillräckligt med tanke på att vi har haft kortare tid på Heathrow som är en avsevärt större flygplats. Emellertid försvann en kvart under flygningen. Fortfarande ganska lugnt, och vi tog oss lite tid att stanna två minuter för att ta ett kort på Julias docka som hon hade med från skolan.
Passkontrollen gick också bra och det var inte så mycket kö. När vi var igenom där hade vi en timme på oss till nästa flight.
Eftersom vi skulle byta flyg till inrikesflyg var vi tvungna att hämta ut vårt bagage och eftersom det är. Nya Zeeland måste allt bagage gå igenom en säkerhetskontroll och scannar så att ingen obehörig mat kommer med.
Att få ut väskorna gick också mycket bra, alla fyra väskor kom relativt fort. Nu var det femtio minuter kvar. Kön till bagagekontrollen var ganska lång men rörde sig hela tiden. Minuterna tickade och Alexandra började fundera på om vi skulle hinna checka in bagaget för nästa flight. Efter en liten stund gick vi fram och frågade om det gick bra att vi kunde gå före i kön, men säkerhetskontrollanten konstaterade att vi nog ändå inte skulle hinna. I vilket fall som helst tog det samtalet ungefär lika lång tid som oss att komma fram. Scanningen av bagaget tog lite tid för familjens framför oss bagage strulade. Våra kakor som vi köpt med oss som julklappar fick också grönt ljus. Väl igenom kontrollen var det 25 minuter kvar till avgång.
Det är en kvarts promenad mellan utrikesterminalen och inrikesterminalen. I normala fall brukar det vara en ganska trevlig sträcka att promenera. Första mötet med lite värme och frisk luft efter en lång flygning, nu sprang vi med bagaget mer eller mindre hela vägen. Jag först i ulltröjan med 9 kg på ryggen och 19 kg släpandes efter mig, sedan Julia utan packning men trött och täppt i näsan, därefter en bit efter Elliot kämpandes med ryggsäck på ryggen och dragväska i handen samt Alexandra med sin och Julias väska.
Jag kom fram först och sprang in blöt av svett till bagageinlämningen med en kvart kvar till avgång. Det skulle gå bra sa mannen som jobbade där. Sedan gick jag ut för att hjälpa de andra men såg varken Julia eller de andra? Julia hade inte sett att jag sprungit in dörren till terminalen utan sprungit vidare. Alexandra och Elliot hann upp henne vid nästa ingång. Som tur var fick vi syn fort på varandra. Deras bagage kom upp på bandet några minuter senare men samma man som arbetade där sa att det skull nog funka. Lättade gick vi bort mot gaten där vi brukar flyga ifrån, nu 10 minuter kvar till avgång. Skönt att inrikesflyg i Nya Zeeland brukar ha en sen boarding och ingen säkerhetskontroll. När vi kom fram till gaten fanns inget flyg med på skärmen. Vi frågade en i personalen som berättade för oss att just det hör planet gick från andra sidan terminalen en våning upp.
8 minuter kvar. Bara att börja springa igen. På andra våningen upptäckte vi att där hade de minsann en säkerhetskontroll! Tur i oturen var det bara en framför oss. Tog oss igenom utan besvär. Tittade på skärmen och hittade Wellington gate 22. Nu var det 5 minuter kvar. När vi kom fram till gate 22 så pågick boardingen. Jag frågade om vi kommit rätt och då visade det sig att de hade två plan som båda gick till Wellington klockan 0700. Vi skulle med det andra! Vår gate låg längst bort i korridoren
Springa igen.
Vi hann med 0 minuter kvar och var sist ombord.

Vi kunde dock inte riktigt andas ut än. Det schemalagda bytet i Wellington var bara 25 minuter. Därför kändes det inte riktigt lugnt när planet lyfte 10 minuter sent. Damen bredvid mig skulle också till Nelson, hon var emellertid lugn. Hon litade helt på att Air New Zeeland skulle på ett eller annat sätt fixa så att hon kom hem. Planet flög inte in tiden som vi missade i starten och trots att vi kapade några placeringar från rad 18 till rad 12 när planet stannade hade vi bara 10 monter på oss att ta oss till nästa avgång.
Här var det ingen ny säkerhetskontroll och inte så långt att gå så vi behövde inte springa hela vägen. Vi kom på nästa plan med 3 minuter till godo!

Flygning var bara 40 minuter. Äntligen framme i Nelson! Det enda som saknades var Alexandra, Elliot och Julias bagage…
Väskorna var kvar i Auckland. Efter lite diskussion med personalen redde det ut sig. Väskorna hade fått följa med en direktflight från Auckland till Nelson och dök upp efter 50 minuter

Slutet gott allting gott!

IMG_0189.JPG

DSC07670.JPG

DSC07671.JPG

Sista skiddagen

Vi hade tur med vädret. Vår sista skiddag bjöd på klar himmel och sol samt nysnö från natten.
Dock så var det väldigt mycket folk som kommit upp till Whistler just idag för att tillbringa julen där. Fast vi var ute i backen före liftarna öppnade tog det oss en timme att komma upp till näst högsta nivån. Humöret var ändå på topp och den storslagna utsikten gjorde kötiden acceptabel.
Vi hängde i Blackcomb hela dagen och hade skoj tillsammans. Första dagens guide hade tipsat om en våffelstuga som låg högt upp i backen med gudomliga våfflor. Fyra stycken fully loaded waffles fick bli vår lunch.
Idag utnyttjade killarna hela dagen fullt ut för att hinna med så många roliga åk som möjligt. Två toppturer med mycket dimma och en hel del puckelpist var pricken över i:et.
Energin att lämna hotellet fanns inte på kvällen utan vi utnyttjade deras faciliteter fullt ut. Efter att kört lite after ski i deras lodge bar fann vi att de gjort om konferensavdelningen till kids club. Perfekt att avsluta dagen med hoppborg, biljard, pingis och popcorn!

DSC07630.JPG

DSC07632.JPG

DSC07633.JPG

DSC07660.JPG

DSC07640.JPG

DSC07655.JPG

Blackcomb vs Whistler

Byn Whistler omges av två stora pampiga berg, Whistler och Blackcomb. Mellan de två bergen har kanadensarna kommit på den smarta idéen att spänna en lina, på så sätt har de dels skapat en enkel möjlighet för skidåkarna att på elva minuter byta berg och dels har de skapat världens längsta sträcka som en linbana går utan stöd! Då vi bara hade tre skiddagar (alldeles för lite) var planen att ge Blackcomb en chans första dagen och Whistler andra dagen och vinnaren skulle få tredje dagen.
Blackcomb hade levererat första dagen och det fanns goda förutsättningar för Whistler då det snöat under natten.
I väntan på att den dagliga servicen skulle vara klar av linbanan bjöd Blackcomb på några riktigt fina åk i nysnön.
Linbanan över var mäktig. Bitvis var det ganska dimmigt vilket underlättade för de höjdrädda. Whistler hade lite uppförsbacke att konkurrera med Blackcomb då det blåste mycket där, så pass mycket att övre liftsystemet inte var igång. Det i sin tur innebar att det var ganska långa köer i de liftar som var igång. Annars när vi kom ned en bit och det var lä, var det riktigt bra åkning. Julia ville åka familjebackar och Elliot ville prova lite svårare backar. Efter att kompromissat dem emellan fram till 13 tiden skilde vi oss åt. Tjejerna åkte tillbaka till Blackcomb för att där ta sig ned till hotellet. Det i sin tur är en ganska lång tur, för dem närmare en timme. Killarna var kvar och testade snowpark på Whistler.
När vi väl tog oss hem snöade det mycket och vi såg ut som två snögubbar.
Snöande bara tilltog och på kvällen fullkomligt vräkte det ned. Vi passade på att ta en promenad i Whistler som i ett slag hade fått en väldigt fin vinterskrud. Det var riktigt härligt att höra snön knarra under skon, kasta snöbollar, göra snöänglar och skaka på granens grenar så att det rasade ned snö…
På kvällen blev de en kamp mellan jetlagen och oss när vi skulle äta middag. Jetlagen vann. God natt.

PS vinnaren mellan Blackcomb och Whistler blev Blackcomb. Mycket beroende på vädret som gjorde att Whistler inte kunde konkurrera på samma villkor.
Nu ser vi fram emot sista skiddagen och att få åka skidor i de 23 cm snö som föll under natten.

DSC07583.JPG

IMG_0185.JPG

IMG_0186.JPG

IMG_0187.JPG

DSC07577.JPG

IMG_0188.JPG

DSC07611.JPG

DSC07610.JPG

DSC07609.JPG

Blackcomb

Skidåkningen här var ju inte lik den blöta åkningen vi hade sist i Åre under sportlovet! Även om jag inte är den mest entusiastiska i familjen för utförsåkning så är jag väldigt glad över att jag har harvat på med barnen i barnbacken då de har lärt sig så att jag nu kan åka med och uppleva dessa fantastiska backar. Det gör ju lite till att man har fin utsikt (mellan molnen) också.
Vi började vår första skiddag med att utforska Whistler Blackcomb, berget där vi har vårt hotell. Även om det inte var snö vid hotellet så blev det mer och mer snö allteftersom vi åkte upp med liftarna.

Liftarna öppnade redan 0830 och vi var bland de första upp. Det var verkligen ingen kö till liftarna och vi kunde njuta av härlig åkning med mjuk och fin snö. Vi tog sedan hjälp av en frivillig guide som visade oss ytterligare backar efter vår förmåga under två timmar. Elliot imponerade och körde som en skugga efter guiden medan vi tjejer fick kämpa för att hänga med.

DSC07625.JPG

DSC07548.JPG

DSC07627.JPG

Ståndsmässigt boende

När bussen från Vancouver rullade in i Whistler var det mörk eftermiddag med regn i luften. Vi hade sett fram emot att anlända till ett snöigt samhälle men mörkret lystes ändock upp av ljusdekorationer i de flesta träd som kantade vägen och hotellen verkade tävla mot varandra i flest antal ljusslingor. Det såg verkligen mysigt ut-lite snö på detta skulle ju vara pricken över i:et. Bussen körde upp till ett toppenfint ställe, the Fairmont Chateau Whistler, där skulle vi bo!

Hotellobbyn var kantad med överdekorerade julgranar och julstämningen infann sig direkt. Rummet låg på sjunde våningen i slutet av den längsta hotellkorridor man kan tänka sig.

Det finns fördelar och nackdelar med att vara jetlaggad. Till fördelarna hör att man vaknar väldigt, väldigt tidigt och kan nyttja en del av faciliteterna utan trängsel. Health Club, med gym och pooler öppnar redan kl. 0530 och då har vi varit ensamma. Pool inne med möjlighet att simma ut, samt ett antal bubbelpooler både inne och ute samt en pool för träningssimning -en pool för var och en alltså.

Frukosten är ju alltid det bästa med en hotellvistelse så vi hänger på låset då de öppnar kl.0700. Här finns det oändliga möjligheter till att kombinera sin önskefrukost!

DSC07540.JPG

DSC07533.JPG

DSC07534.JPG

DSC07592.JPG

DSC07614.JPG

DSC07622.JPG

DSC07635.JPG

Julia Emelie Asp.

Hej vi har kommit fram till whistler. I dag va de 10 minusgrader. Nu är de 3 på eftermiddagen . Jag skriver på datorn resten av familjen vilar och spelar och läser. På kvällen ska vi åka skridskor de ska bli kul. I dag är det söndag. Jag vaknade klockan 5 på morgonen. I går va vi på toppen på toppen va de kalt och blåsigt. Vi åkte ner en grön backe. I går va de snö blandat med regn. Vi blev blöta mamma och jag åkte ner till hotellet. Pappa och Elliot åkte några svarta backar. När mamma och jag kom till hotellet va vi jätte blöta. Vi lämnade våra skidor och pjäxor jag tog av mina överdrags och min jacka.
Efter vi hade tagit av våra ytterkläder tog vi varm choklad. Sen gick vi till vårt hotellrum.

DSC07599.JPG

DSC07628.JPG

En härlig dag i backen

Vi började med att åka sittlift upp till en tredje del av backen.Sedan åkte vi
en tredje del till.Därefter var man tvungen att åka ner en bit i backen för att komma till en lift som gick upp till toppen.När vi kom upp var det väldigt blåsigt så det sved om kinderna.

PS inte skönt!!!

Äntligen nere. Sedan åt vi mat någon stans i ett hus i backen.Därefter ville man bara kasta sig ner i snön! Vi hade också planerat vad vi skulle göra nästa dag.Backen var så lång att man blev trött i benen inan man hade kommit halvvägs till hotellet.Vi blev också guidade av en flicka i backen.

av Elliot

DSC07559.JPG

DSC07545.JPG

DSC07562.JPG

DSC07550.JPG

DSC07563.JPG