Kapplöpningen med tiden

Från Vancouver till Auckland är det en väldigt lång flygning. Det skulle ta 13 timmar och 40 minuter, men i vårt fall tog det närmare 14 timmar. Vi hade bitvis stark motvind och piloten förberedde oss på att det kunde vara lite skumpigt. Det var det. Största delen av tiden lyste Fasten seat belt skylten, och de som vaknar lätt av att hela planet skakar sov inte så gott. Barnen sov gott.
I Auckland skulle vi byta flyg för att flyga till Wellington och därefter Nelson. På pappret hade vi en och en halvtimme på oss vilket borde vara tillräckligt med tanke på att vi har haft kortare tid på Heathrow som är en avsevärt större flygplats. Emellertid försvann en kvart under flygningen. Fortfarande ganska lugnt, och vi tog oss lite tid att stanna två minuter för att ta ett kort på Julias docka som hon hade med från skolan.
Passkontrollen gick också bra och det var inte så mycket kö. När vi var igenom där hade vi en timme på oss till nästa flight.
Eftersom vi skulle byta flyg till inrikesflyg var vi tvungna att hämta ut vårt bagage och eftersom det är. Nya Zeeland måste allt bagage gå igenom en säkerhetskontroll och scannar så att ingen obehörig mat kommer med.
Att få ut väskorna gick också mycket bra, alla fyra väskor kom relativt fort. Nu var det femtio minuter kvar. Kön till bagagekontrollen var ganska lång men rörde sig hela tiden. Minuterna tickade och Alexandra började fundera på om vi skulle hinna checka in bagaget för nästa flight. Efter en liten stund gick vi fram och frågade om det gick bra att vi kunde gå före i kön, men säkerhetskontrollanten konstaterade att vi nog ändå inte skulle hinna. I vilket fall som helst tog det samtalet ungefär lika lång tid som oss att komma fram. Scanningen av bagaget tog lite tid för familjens framför oss bagage strulade. Våra kakor som vi köpt med oss som julklappar fick också grönt ljus. Väl igenom kontrollen var det 25 minuter kvar till avgång.
Det är en kvarts promenad mellan utrikesterminalen och inrikesterminalen. I normala fall brukar det vara en ganska trevlig sträcka att promenera. Första mötet med lite värme och frisk luft efter en lång flygning, nu sprang vi med bagaget mer eller mindre hela vägen. Jag först i ulltröjan med 9 kg på ryggen och 19 kg släpandes efter mig, sedan Julia utan packning men trött och täppt i näsan, därefter en bit efter Elliot kämpandes med ryggsäck på ryggen och dragväska i handen samt Alexandra med sin och Julias väska.
Jag kom fram först och sprang in blöt av svett till bagageinlämningen med en kvart kvar till avgång. Det skulle gå bra sa mannen som jobbade där. Sedan gick jag ut för att hjälpa de andra men såg varken Julia eller de andra? Julia hade inte sett att jag sprungit in dörren till terminalen utan sprungit vidare. Alexandra och Elliot hann upp henne vid nästa ingång. Som tur var fick vi syn fort på varandra. Deras bagage kom upp på bandet några minuter senare men samma man som arbetade där sa att det skull nog funka. Lättade gick vi bort mot gaten där vi brukar flyga ifrån, nu 10 minuter kvar till avgång. Skönt att inrikesflyg i Nya Zeeland brukar ha en sen boarding och ingen säkerhetskontroll. När vi kom fram till gaten fanns inget flyg med på skärmen. Vi frågade en i personalen som berättade för oss att just det hör planet gick från andra sidan terminalen en våning upp.
8 minuter kvar. Bara att börja springa igen. På andra våningen upptäckte vi att där hade de minsann en säkerhetskontroll! Tur i oturen var det bara en framför oss. Tog oss igenom utan besvär. Tittade på skärmen och hittade Wellington gate 22. Nu var det 5 minuter kvar. När vi kom fram till gate 22 så pågick boardingen. Jag frågade om vi kommit rätt och då visade det sig att de hade två plan som båda gick till Wellington klockan 0700. Vi skulle med det andra! Vår gate låg längst bort i korridoren
Springa igen.
Vi hann med 0 minuter kvar och var sist ombord.

Vi kunde dock inte riktigt andas ut än. Det schemalagda bytet i Wellington var bara 25 minuter. Därför kändes det inte riktigt lugnt när planet lyfte 10 minuter sent. Damen bredvid mig skulle också till Nelson, hon var emellertid lugn. Hon litade helt på att Air New Zeeland skulle på ett eller annat sätt fixa så att hon kom hem. Planet flög inte in tiden som vi missade i starten och trots att vi kapade några placeringar från rad 18 till rad 12 när planet stannade hade vi bara 10 monter på oss att ta oss till nästa avgång.
Här var det ingen ny säkerhetskontroll och inte så långt att gå så vi behövde inte springa hela vägen. Vi kom på nästa plan med 3 minuter till godo!

Flygning var bara 40 minuter. Äntligen framme i Nelson! Det enda som saknades var Alexandra, Elliot och Julias bagage…
Väskorna var kvar i Auckland. Efter lite diskussion med personalen redde det ut sig. Väskorna hade fått följa med en direktflight från Auckland till Nelson och dök upp efter 50 minuter

Slutet gott allting gott!

IMG_0189.JPG

DSC07670.JPG

DSC07671.JPG