En skrämmande glugg

Det verkar vara något speciellt med Nya Zeeland som gör att Elliot tappar tänderna. Han förlorade sin andra tand under middagen till någras stora förtjusning och till hans treåriga kusins stora förskräckelse. Han trodde att han också skulle bli av med sina tänder hips vips. Vilket han absolut inte ville.

20130107-232722.jpg

En tand mindre

Efter att ha hängt lös en längre stund så lossnade till slut en av framtänderna. Elliot skrev i Minis dagbok att han fick hjälp av Mini att dra ut den.
Få se om tandféen hittar ner till Nya Zeeland och isådana fall vilken växelkurs hon använder sig av.

20121231-235606.jpg

En fripassagerare

På den här resan är vi egentligen fem stycken. Mini följer också nämligen med, i Elliots resväska. Han kommer från Västberga skolan och vill gärna se så mycket som möjligt samtidigt som Elliot ska skriva i hans medföljande dagbok vad han upplever. Mini verkar ha det bra. Veckan innan han fick följa med till Nya Zeeland var han med Stella i Elliots klass till Kanarieöarna.
Visserligen fick han inte se så mycket i San Francisco där han valde att göra en sjuk Elliot sällskap istället för att följa med på sightseeing.
Här är han på flygplatsen i Auckland.

20121228-122659.jpg

20121228-122716.jpg

20121228-122741.jpg

Sjuk på resan

Vi har varit förskonade under våra tidigare resor och nästan känt att det inte kommer att drabba oss, det här med sjukdom. Men denna gång föll vi dit. Redan efter två dagar blev Elliot rejält dålig och fick väldigt hög feber. Våra vänner i Los Angeles som vi träffat kvällen innan hade varnat för att deras son varit lite dålig, men vi tror inte att det var han som smittade så fort.

I två dagar låg Elliot mer eller mindre orörlig på hotellrummet och sov med en brännhet panna. Det var då vi insåg att det varit bra om vi tagit med oss vår nya fina febertermometer. Vi blev också lite oroliga då det gick så långsamt med tillfrisknandet med tanke på att vi hade en tretton timmars flygning framför oss. Det gick så lång att vi till och med började försöka boka om biljetten. Tyvärr fanns det inte mycket platser så här nära jul och om vi skulle boka om biljetten skulle det minst innebära ytterligare fem dagar i LA.

Vår flight gick mitt i natten efter två och en halv dags feber fick vi med hjälp av lite Coca-cola och Alvedon med oss Elliot till flygplatsen stående i alla fall. Flygningen genomlöpte utan komplikationer kan man säga.  Febern kom och gick i toppar men med hjälp av jos och en kall handduk på pannan var Elliot en aning piggare då vi landade i Auckland.

Vi insåg att det inte var tredagarsfeber utan att det nog var influensa som drabbat vår son eftersom han började bli förkyld och hostig också. Febern ville inte släppa så då vi efter en veckas feber anlände till faster i Wakefield ordnades med en tid hos deras läkare. Det togs halsprov på Elliot för att utröna om det var bakterier i halsen men så var ej fallet. Det var ett virus som måste läka ut av sig självt. En helt ny flaska med paracetamol skrevs ut till honom och han beordrades 2 dagar med detta för att få känna sig frisk. Han gick då från hög feber till 34 grader, så vi nästan blev oroliga för att det var så låg temperatur. Totalt kan man säga att han var så gott som återställd till julafton, då han brottades och sprang omkring med kusinen Dylan utan problem.

Detta fick oss att lusläsa försäkringspapper och vi kan konstatera till nästa gång ska vi nog se över det en extra gång innan vi åker samt ta med oss en febertermometer.

Flyga med barn

På de flesta flygplatser fick vi ta med barnvagnen ända fram till flygplansdörren. Tror faktiskt att vi fick göra det på samtliga utom Arlanda. Det underlättar särskilt när det är lite längre väntetider. Generellt behöver man inte köa speciellt länge heller om man har småbarn (utom på arlanda). I kina fick vi gå i diplomatkön. I sydamerika är verkligen alla hjälpsamma.
Inför denna resa hade vi sett till att alla långflygningar var nattflygningar. Det underlättar för barnen, även om föräldrarna hade lite svårt att sova. Julia som inte hade ett eget säte fick en basinet, vilket räcker att säga till vid incheckningen. Bitvis sover hon bra där. Vissa av flygningarna hade en lite större basinet som klarade upp till femton kilo, normalt är annars upp till tolv. Då kunde Elliot vara där och leka lite.
Förvånansvärt var många av de större flygplanen rätt gamla och hade inte tv vid varje stol utan endast en centralt, där det inte gick att styra vilket program som visades. Då var det skönt att ha en ipod med video för att kunna se lite barnfilmer.
På många flygturer fick Elliot och Julia någon ny leksak som de kunde roa sig ett kortare tag med. Annars kan man alltid leka med spypåsen. Den kan både vara spöket laban, björnen sover och en mössa, också kul i några minuter.
Våra barn har inte problem med öronen men ett tips kan vara att amma eller ge något att dricka vid start och landning.

Resa med barn till Cooköarna

Det är en lång resa att komma till Cook Islands med barn. Vi gjorde ett par stopp på vägen, men att flyga till Los Angeles tar nästan 10 timmar. Ögruppen ligger väldigt isolerat mitt ute i ingenting men trots det så går det bra att få tag i barnmat, blöjor etc. Även de mindre butikerna hade ett litet utbud.
Det är bra att vara förberedd på ordentlig värme, och planera att vara inne mitt på dagen när det är som varmast. Vi hade med oss solskyddströjor och solskyddsfaktor 50. Ändå blev barnen lite brända, trots att det inte var några långa stunder i solen. Ett litet problem på Aitutaki var alla myggen. Julia gömde sig i vagnen bakom ett insektsnät men Elliot blev lite biten. Lokalbefolkningen rekommenderade att man skulle smörja lite matolja på myggbetten så klia de mindre.
Vi hittade många fina sandstränder som var barnvänliga och vattnet innanför barriärrevet är sällan djup. Det är också väldigt varmt i vattnet. Och det finns många roliga krabbor i sanden att titta på.

Resa med barn i Nya Zeeland

Nästan som hemma känns det när man går i mataffärerna och letar barnmatsburkar till spädbarn. Men de fenomenala haklapparna med uppsamlignsficka som vi har är mycket sällsynta. Det är ett bra utbud och priserna är ungefär som hemma, kanske några kronor dyrare. Sämre är det med barnmenyerna på restuangerna. De är säkerligen inte gjorda för att äta ute varje dag. Inge variation alls: fish and chips, chicken nuggets and chips eller inbakad blek korv på pinne med, just det, chips. Den N.Z maten är väl inte känd på något sätt och besläktad med den engelska så är utbudet begränsat upplevde vi det. Någon egentlig lunch äter man inte utan det är smörgåsar som gäller.
Denna resa hade vi oturen att få en otroligt gammal (?) och dålig bilbarnstol till Julia. Den hade inget som helst stöd för huvudet och på de krokiga vägarna kändes det som hon for omkring som en pingisboll om man inte stödde henne med handen. Bilbarnstolar för barn från 9 månader och upp har vi haft bättre tur med. Dock är de oftast monterade så att barnet åker framåt. Inte bra vid krock men Elliot uppskattar verkligen att åka åt rätt håll. Det är lätt att man blir åksjuk på krokiga vägar och har man då möjligheten att se ut på alla får som finns underlättas resan betydligt för alla i bilen. Elin hade dock hyrt ett ordenligt babyskydd på Plunket (mots BVC) till Julia för vår vistelse i Nelson.
Inga problem att använda barnvagn om man inte ska ut på hike förstås. Då passar nog en  Urban Jungle bäst. Det är ju ett N.Z märke och man kan köpa dem där med alla tillbehör till  halva priset mot vad det kostar i Sverige.
Att tänka på är den mycket starka solen. Det är ett mycket tunt ozonlager över N.Z och soliga dagar känner man hur det verkligen bränner i skinnet. Minst solskyddsfaktor 30 är att rekommendera. För barn finns solskyddscreme med SPF 50 vilket är att bra om man vill leka på stranden. Någon vi lade märke till är att väldigt få barn är bara på överkroppen vid bad på strand eller i pool. De flesta har solskyddsoveraller eller tröjor på sig.  Vi hade en trekvartsärmad overall med keps till Julia och en långärmad tröja till Elliot sedan tidigare. De har vi inhandlat i Sverige. Någon långärmad solskyddströja fanns inta att hitta i N.Z konstigt nog. Mycket stark sol.
Det finns många lekplatser att leka på med barnen och de är oftast i närheten av en stor picknickyta med grillar och toaletter. Det är vanligt att man på helger eller andra lediga dagar tar med sig sin kylväska av storformat och stannar ute en stor del av dagen hela familjen.
För regniga dagar hade vi tänkt gå till Chipmunks i Nelson, ett lekland inomhus som har aktiviteter för alla åldrar. Nu blev det inget regn vid denna vistelse så det får bli nästa gång…

Resa med barn i Osaka

Det ständiga behovet av blöjor och barnmat gör att man promenerar runt i nya städer och försöker hitta lämpliga ställen där sådant kan finnas. Väl framme i Osaka konstaterade vi snabbt att i det hektiska nöjes- och shoppingområde som vi bor i inte finns några ”supermarkets”. Lite stressande eftersom blöjlagret bara bestod i ett fåtal blöjor och man vet ju aldrig med spädbarn hur skörden blir… Vår räddning blev Ritsuko som guidade oss till Osakas enda (?) barnaffär där i princip alla söndagslediga familjer befann sig samtidigt som oss. Här fanns en sak/lösning till alla behov som kan tänkas uppstå då man har barn: mat, dryck, blöjor, nappar, serviser, leksaker, skötprylar, vagnar osv. Tänka sig här fanns faktisk ”Blixtenblöjor” men till Elliots stora besvikelse var de inte i hans storlek.

I japan är folk mera återhållsamma än i Kina. Det blir inte stor uppståndelse när småbarn visar sig utan Elliot och Julia får vara lite mera ifred. Bilister stannar vid övergångsställen och kör inte slalom kring de gående vilket gör att man känner sig säkrare när man korsar gatan.

Osaka är otroligt barnvagnsvänligt, även i den gamla borgen fanns det barnvagnsramper och hiss.

Vi hittade två lekplatser inne i centrum varav den ena kryllade av barn när vi gick förbi första dagen, då sov Elliot. Vi beslöt oss för att gå förbi nästa dag så Elliot kunde få se lekplatsen och alla barn då han var vaken. När vi kom dit dagen därpå var det emellertid knappt några barn alls. Tills helt plötsligt då det välde ut hundratals barn i Elliots ålder från ett stort närliggande hus. En japansk mamma kom fram och berättade att det spelades en populär barnshow därinne med någon känd leksakstiger i huvudrollen. Elliot och Martin gick in på vinst och förlust och fick hjälp av samma mamma att få biljetter trots att det stod att det var slutsålt. Kring tvåtusen varav säkert halva skaran var barn såg föreställningen. Elliot tyckte det var jättekul. Mycket sång och dans, visserligen pratade de som Pingu på sen, men Pingu går ju att förstå och det gjorde även den här showen. Den bestående sången efteråt blev Jingle Bells som Elliot fortfarande går och sjunger på.

Resa med barn i Peking

De kinesiska barnen är duktigt påklädda i dubbla lager dunjackor så de ser ut som små michelingubbar och de som inte kan eller vill gå själva bärs omkring vilket ser jobbigt ut för deras föräldrar. Vi bäddade ner Julia i en fleecoverall och en åkpåse och Elliot fick en fleecfilt för att inte frysa. Man kan tycka att Pekingborna sett en och annan västerlänsk turist redan och att det inte borde väcka sådan uppståndelse när man kommer med barnvagn men det gör det. Elliot fick känna på att leva som en kändis ett tag. Oftast när vagnen stod stilla i mer än v1 minut var folk framme. Stod man stilla lite längre tid var det snabbt en folksamling. Åtskilliga gånger ville folk och lyckades de också med att lyfta upp Elliot, vilket han inte alltid var så road av.

Deras förtjusning i barn gör också livet lättare ibland. Man får mycket hjälp var man än går och man behöver aldrig köa länge. På flygplatsen fick vi gå i diplomatkön.

Gångbanor och trottoarkanter är mycket barnvagnsvänliga mycket bättre än i Shanghai där vi ständigt fick bära/lyfta barnvagnen över diverse hinder.

Vi hade som tur var tagit med barnmatsburkar till Julia som täckte vistelsen i Kina eftersom erfarenheten från tidigare Kinaresor varit att barnmat visserligen finns men det är en brun massa i en glasburk, inget som ser smaskigt ut direkt. Så i Peking letade vi inte ens efter barnmat men blöjor behövs ju och det fanns (ca 2 kr styck för Pampers).