Aitutaki

Aitutaki är ännu mindre än Rarotonga. Här bor cirka 1400 personer, vilket innebär att alla känner alla. Det är väldigt avslappnad och enkelt atmosfär. Öborna tar dagen som den kommer. När amerikanska Surviver kom till ögruppen i mitten av 90-talet blev det en kontakt med världen utanför. Då anställdes 500 av lokalbefolkning i ett halvår per program (blev 3 uppföljare) och de tvingades att gå upp på morgonen och arbeta hela dagarna. En bra ögonöppnare för ungdomarna tyckte många av de äldre, då menade de att så jobbigt blir det för dem som lämnar Aitutaki för Australien eller Nya Zeeland. Tid är annars mer relativt begrepp här och plus minus någon timme är inte ovanligt. När de berättar om något som hänt bakåt i tiden är ofta referenspunkten före eller efter en viss cyklon.
Martin försökte två dagar att boka dykning via New Bubbles, men ena dagen var det försent och andra ställde de tyvärr in av något skäl. Dykningen ska annars vara ännu bättre på Aitutaki än på Rarotonga. Synd att det inte blev av.
Det var ännu varmare här och boende hade bra ac vilket innebär att vi stannade inne så mycket som vi behövde mitt på dagen för att undvika värsta hettan. Även här var vi ensamma största delen av tiden. De andra två bungalows stod tomma alla dagar utom den dagen som vi anlände. Boendet som vi bokat hette Seaside Lodges, och bodde man mera än fyra nätter ingick en kryssning i lagunen.
Vi bodde där fem nätter och kryssningen var en höjdpunkt även om solen stekte bra. Trots att vi hade solskyddsfaktor 50 så brände vi oss. Värst var när vi besökte Honeymoon Island, vilken ökenhetta. Ingen skojig Honeymoon att vara där. Kryssningen innehöll besök på fyra små öar och en hel del bad och snorkling, perfekt. Sen var det också god lagad inhemsk mat. Han som var kapten för det hela hette Puna och hans företag hette Aitutaki adventure. En trevlig prick.
Eftersom Aitutaki är en sån liten ö hade vi inte räknat med att behöva hyra bil, ön är ju jätteliten. Men det behövde vi. Även om det bara var 2 km in till byn så var det för varmt att ta sig runt till fots med barn och barnvagnar. Då fick vi ivarje fall chansen att köra på alla öns vägar.
Om det var svårt att hitta mat på Rarotonga var det ännu svårare här. För att få bröd, grönsaker etc var man tvungen att vara tidigt ute när affären öppnade. Vi hade som tur var fått rekommendationer till en trädgårdsmästare från Italien, Angelo, som odlade mycket av det mesta. Han försåg oss med frukt och grönsaker för hela veckan. Tur det så det inte bara blev konserver och djupfrysta korvar.

Rarotonga

Huvudön på Cooköarna med cirka 8100 invånare. Ön mäter 32 km i omkrets och det tar 50 minuter att åka med lokalbussen ett varv. Här finns landets huvudstad (by).  Det finns en väg runt ön så det är inte så svårt att hitta. Ön består av bebyggelse runt ön efter kuststräckan och inne på ön är det tät djungel och några halvhöga kullar, högsta kring 400 meter. Vill man fajtas med mygg och växter kan man på några timmar gå till öns högsta punkt och skåda på fin utsikt.
Det är fina stränder i princip runt hela ön. Vi hade innan resan mailat till Rarotonga Backpackers och frågat om de hade rum, vilket de inte hade men de kunde däremot hjälpa oss att ordna ett boende i en bungalow på granntomten vilket vi accepterade. Det visade sig vara riktigt bra. Vi bodde precis vid stranden, granne till Rarotonga Backpackers, så vi kunde utnyttja deras pool, tvättmöjligheter, hyra bil med mera. Stället hette Kia Orana och bestod av fyra bungalows. Största delen av tiden var vi helt ensamma, då det andra tre var tomma. Det är inte riktigt högsäsong under januari, då det är regn och stormperiod. Vi hade emellertid tur och det var bara regn en dag.
Vi hyrde bil en dag och åkte runt ön samt handlade mat så att det skulle räcka för de fem nätter som vi skulle bo på Rarotonga. Övrig tid spenderades på stranden eller i bungalowen.
Martin fick ett bra pris för att dyka två dyk och tillbringade den regniga dagen under vattnet. Bra sikt och rikt fiskliv och ett och annat bildäck.