Strandbad 2

Ett annat kärt ställe är Kaiteriteri, det ligger cirka 40 minuters bilfärd bort och är ett populärt ställe då det även är här som man kan ta sig med taxibåt ut till nationalparken Abel Tasman där det finns många fina vandringsmöjligheter. Denna gång ville vi bara vara på stranden så det blev ett par timmar här med bad och bygge av diverse alster i sanden. På hemvägen stannade vi och köpte en härlig glass!

IMG_0605.JPG

IMG_0607.JPG

IMG_0613.JPG

IMG_0205.JPG

Strandbad 1

Då grabbarna var på vandring passade tjejerna och barnen på att besöka stranden. Det finns ju möjligheter till bad i poolen på nära håll men det är alltid härligt att känna vågors svall och höra bruset från havet.

Ett av önskemålen från barnen var att besöka Rabbit Isand. Det ligger cirka 20 minuter bort med bilen och är ett friluftsområde med möjligheter till att grilla och ha picknick på stora gräsytor och i anslutning till detta en väldigt lång strand där det är långgrunt.

Vi hade sällskap av en annan halvsvensk familj med två grabbar som kunde prata svenska vilket Julia uppskattade. Det blev lite lek med pinnar i skogen först sedan var vi svettiga så vi kunde kasta oss i vågorna.

IMG_0583.JPG

IMG_0585.JPG

IMG_0537.JPG

IMG_0550.JPG

Mt Fell och Mt Richmond part II

Märkligt nog låg alla i stuga och sov länge trots att de knoppade in redan vi 21. Jag vaknade tidigt och smög så tyst det gick ut efter ett tag. Det var en strålande morgon. Molnen från igår var borta och det var klar himmel. Jag tog min bok och gick upp på berget. Låg i gräset och läste med vacker utsikt i väntan på att de andra skulle vakna.

DSC07936.JPG
Vi vann frukosttävlingen också, med våra nystekta bacon och avokadotoast mot de andras mueslibars.
Idag gjorde vi först en topptur till Mt Richmond utan ryggsäckar. Det tog 2,5 timme att ta sig upp till 1756 meter och tillbaka till 1400 där vi startade. Det var en vacker och utmanande vandring. Solen stekte och där det var vindstilla så längtade jag efter den svalkande vinden.
På toppen njöt vi av varsitt äpple och utsikten innan vi vände.

IMG_0191.JPG

IMG_0192.JPG

IMG_0193.JPG

IMG_0195.JPG

IMG_0194.JPG
Efter toppturen var det ryggsäckar på igen och dags för nästa topp, Mt Fell. Den var något lägre, 1602 meter, men det kompenserades genom att vi bar packning. Vi vandrade efter bergskammen i 4 km, tills vi kom till det ett av de brantare partierna. Där hade de borrat fast en kedja som man kunde hålla sig i. Vi klättrade ned där som avslutning på vår två dagars vandring. Vi hade beställt helikopterhämtning, vilket fungerade bra. Piloten kom i tid och landade stiligt någon meter från kanten. Vi var glada att vädret inte satte stopp för flygturen då både vattnet och vi var slut efter en dag med cirka 11 km vandring.

IMG_0197.JPG

IMG_0196.JPG

IMG_0198.JPG

IMG_0199.JPG

IMG_0201.JPG

IMG_0203.JPG

IMG_0202.JPG

IMG_0204.JPG

DSC07984.JPG

DSC07985.JPG

Mt Fell och Mt Richmond part I

En av mina favoritaktiviteter i Nya Zealand är att komma ut i naturen och vandra i bergen. Det finns många vackra nationalparker och de har gått om märkta leder och övernattningsstugor. Varje år brukar vi försöka komma ut på en kortare tur.
I år planerades det för en längre tur, som vi faktiskt pratade om redan förra året och som då aldrig blev av. Detta år gjordes det slag i saken, vilket kanske var tur för då hann jag träna ett år till.
Årets vandring startade på andra sidan bergskedjan som ligger mellan Blenheim och Nelson. Det finns ett stort antal bergstoppar däremellan och vi siktade på den högsta, Mt Richmond på 1756 meter över havet. Liz och Mart var snälla och skjutsade oss till utgångsplatsen vid Blenheim, tre timmars bilkörning från Wakefield. Vid parkeringsplatsen som låg på plus 200 meter var det endast en bil så vi räknade med att det skulle finnas plats i stugan som var första dagens mål. Mt Fell hut ligger belägen på cirka 1250 meters höjd och innehåller sex bäddar. Man köper biljett inne i stan för övernattning, men är inte garanterad plats för det. Dave var rätt övertygad att det inte skulle vara några där, då detta inte var en av de mer lättillgängliga lederna och inte heller låg i en av de kända nationalparkerna.
Vandringen upp till stugan gick i skogen och var 10,5 km lång och 1100 höjdmeter. Med varsin ryggsäck innehållandes 10 kg bra saker att ha med kämpade vi oss uppåt. Bästa köpet var en 2 liters vattensäck med slang till som jag hade utefter ryggen i packningen. Kändes lättare att bära plus att det alltid gick att dricka när man är törstig.
Vi startade vandringen vid lunchtid och var framme 4 timmar och 45 minuter senare. Trötta, genomblöta av svett och glada. Det hade varit en vacker skogsvandring med inslag av ett antal bäckar. Dem bredaste fick vi vada över. Några kilometer var väldigt branta och tog på krafterna. Snabbaste kilometern tog 14 minuter och långsammaste drygt 50 minuter…
Stugan var tom och enligt gästboken hade ingen varit där på en månad. Vi tände en eld i kaminen och kokade lite vatten från regnvattenbehållaren till nästa dags vandring innan vi tog oss en promenad upp ovanför trädnivån för att titta på utsikten. Såg några getter, mycket moln och lite av Blenheim.
När vi kom tillbaka till stugan var det ytterligare fyra vandrare som hittat dit. Fullt hus! De andra lagade sin påsmat inne medan jag och Dave gjorde en korvragu ute som vi avnjöt med varsin bäckkyld Heineken!
Alla var nedkrupna i sina sovsäckar till 21. Det var inga problem att somna även om madrasserna var sådana att de högljutt skrek varje gång någon rörde på sig och av sex grabbar var det alltid någon som pruttade eller skulle ut på toa under natten.

DSC07915.JPG

DSC07913.JPG

DSC07909.JPG

DSC07919.JPG

DSC07931.JPG

DSC07921.JPG

Tre favoriter i repris

Att återkomma till samma ställe har sina fördelar. Alla känner sig lite som hemma. Vi hittar i de lokala affärerna, vet till och med vilka hyllor vi ska gå till för de återkommande varorna. Barnen har redan i förväg bestämt vad de vill göra som varit kul tidigare åren. Första favoriten i repris är skolans pool. Swimmingpoolen är i och för sig ganska självskriven och gäller nog var vi än är någonstans. Fördelen här att vi har nyckel till en 25 meters pool och kan utnyttja den när vi känner för det, vilket är varje dag.
Andra favoriten, som kanske inte lika mycket uppskattas av smågrabbarna, är att gå på mellandagsrean. Boxing day sale. I år hade Julia fått en hel del presentkort på shopping. Bäst av allt var en egen shoppingtur med faster. Även Elliot hade gett Julia pengar för shopping. Hon lyckades få ut dubbelt så mycket av det, när de hade 50% på Farmers. Föräldrarnas favoritaffär är Kathmandu. En bra butik för friluftsliv och resor. I år blev det inköp av handdukar, jacka och ryggsäck.
Sista favoriten i repris är bärplockning. Barnen jobbar hårt som sjutton med att plocka boysenbär och hallon. Två i munnen och en i lådan. Sedan blir det traditionsenligt en glass efteråt.

DSC07863.JPG

DSC07806.JPG

DSC07746.JPG

DSC07747.JPG

DSC07750.JPG

DSC07813.JPG

DSC07848.JPG

DSC07768.JPG

DSC07761.JPG

Utmanande julklapp

I år hann vi av förklarliga skäl inte med någon julaftonsmat på McDonalds på Aucklands flygplats som vi haft som en lite tradition de tidigare resorna, men vi var inte så ledsna för det. Väl framme så kastade vi oss in i duschen för att sedan bege oss in till Richmond mall (shoppingcentret närmast) för att inhandla den sista, men inte minsta, till Elliot.  Julia hade redan sett till att hennes önskeklapp var inhandlad och nerpackad i väskan hemifrån! Eftersom vi har en stor Legobyggare i familjen så var det viktigt att det var just en stor kartong av det märket som skulle läggas under granen. Tyvärr kunde vi konstatera att det i Hobbitland var en brist på just Lego med det temat. Vi fick improvisera lite. Lego är ju bra resepresent eftersom man kan ta med det i mindre format på vägen hem!
DSC07808
DSC07744
DSC07753
DSC07752

Jubileumsjul

Vi firade vår första jul här 2004 och har gjort det årligen sedan dess med undantag av julen 2005 (som vi ersatte med en resa till våren 2006 då det var bröllop). Det är således tio år sedan vi åkte hit för första gången och den tionde julen som vi firar här. (Förlåt familjen hemma för att vi överger er till jul men ni är i våra tankar hela tiden!)

På julaftonskvällen skippade vi faktiskt i år den traditionsenliga julmaten i miniformat (sill, skinka, köttbullar och janzon) som man kan åstadkomma här utan allt för mycket krångel med inköpen och tackade ja till en middag hos Liz och Mart. Den avslutades så klart med en härlig Pavlova!

På juldagsmorgonen var det tidigt aktivitet vid granen då barnen kände och klämde (trots förmaningar om att låta bli) på paketen. Det var inga problem att äta upp frukosten på kort tid då det utlovades paketöppning efter att den var klar. Ett inferno i papper och glada rop under 10 minuter sen var det över. Alla var nöjda med gåvorna och vi kunde sätta oss i bilen för att åka till en släkting i Blenheim där det skulle vara julträff. Elin hade bakat vörtbröd och gravat lax samt gjort sås till detta som var vårt bidrag till knytkalaset.

I år var julfirandet i en väldigt originell och vacker villa i anslutning (eller snarare mitt i) en vingård. De flesta gästerna anlände med bil men några kom till och med i helikopter! Det bjöds på kall dryck och snacks samt en buffé med skinka, lamm, kalkon, korvar och massor av goda sallader. Till efterrätt en buffé av härliga efterrätter.  Man kunde även svalka sig i poolen denna härliga dag då solen stekte från en närmast klarblå himmel och temperaturen var omkring 26 grader.DSC07677 DSC07688 DSC07695 DSC07728
DSC07735 DSC07732 DSC07706
20141225_165032IMG_0473
 

 

Opito Bay

Vi hade fått tips om att stranden vid Opito Bay skulle vara bra. För att komma dit passerade man först två andra fina stränder utmärkta på alla turistkartor. Där den asfalterade vägen tog slut fortsatte man på en knappt tvåfältig, grusad väg som slingrade sig upp och ner med skarpa kurvor. Som tur var fick vi bara två möten under den knappt tio minuter långa färden. Sikten bakom kurvorna var minimal men utsikten över havet var desto bättre.
Väl framme var det en långsträckt bukt med fin ljus sand som mötte oss men endast fyra vilar vid parkeringen. Vågorna brusade och Julia tyckte det var otäckt och ville gå tillbaka till bilen.
Det fanns en liten flod som rann ut vid stranden där det var grundare och inte några vågor. Där fann vi den andra barnfamiljen som redan var vid stranden.
Vi hade ett par härliga timmar då vi plaskade i vattnet, solade och byggde i sanden. När vi vuxna var nöjda med sol så fanns det två som absolut inte ville åka tillbaka till hotellet. Men det går alltid att locka med lite glass…. Det fanns många fik och glasställen vid Kuaotunu beach som vi passerade på hemvägen. Där stannade vi till för glass och fika innan vi begav oss hem.

20140109-100326.jpg

20140109-100341.jpg

20140109-100524.jpg

20140109-100518.jpg

20140109-100531.jpg

20140109-100538.jpg

20140109-100553.jpg

Martin hade ännu en aktivitet kvar på dagens schema. Att simma 850 m i havet med efterföljande löpning.
Vi mätte upp sträckan på stranden och sedan kastade han sig i. Det var många gånger som vi följare på stranden hade hjärtat i halsgropen eftersom Martin stundtals såg ut som ett poppande popcorn bland vågorna. Det gick inte att crawla utan bröstsim var det som gällde. Sista vågen var så kraftig att simglasögonen flög av.

20140109-100733.jpg

20140109-100836.jpg

Hot, hot, hot!!!

En av de stora sevärdheterna i närheten av Whitianga är Hot water beach. En av NZ:s farligaste stränder pga strömmar och rev. Ett antal personer drunknar här varje år. Troligtvis inte pga bristande simkunskaper utan för att de inte kan läsa. Det sitter nämligen stora varningsskyltar på vägen till stranden vad man ska akta sig för och vad man inte ska göra.
Hotellägaren gav oss goda tips om att inte vara där för tidigt eftersom man bäst upplever stranden vid lågvatten. Vi fick även låna en större spade på hotellet att ta med.
Vad är då detta för ställe? Jo, på två ställen på stranden kan man under lågvatten känna det varma vattnet som flödar upp genom sanden från jordens inre delar. I mitten av den varma floden under sanden var det uppåt 60 grader och helt omöjligt att stå stilla eftersom det brändes så under fötterna. Det var en härlig känsla att ha fötterna avtrubbade av skållhet vatten och känna havets kalla vågor svepa över benen. Vi grävde oss en liten grop och lade oss tillrätta, liksom många andra. Det blev ganska tydligt var de varma strömmarna gick under sanden. Ovanpå dem ringlade sig alla människor och deras sandpooler, medan resten av stranden var nästan tom.

20140108-094133.jpg

20140108-094159.jpg

20140108-094144.jpg

20140108-094210.jpg