Påskön – vågade seglare

Man tror att Påskön befolkades kring 400-talet efter Kristus och liksom många andra av söderhavsöarna kom upptäckarna från Polynesien och Tahiti. Det måste ha krävts rätt mycket mod eller dåliga förhållande på hemmaplan för att man ska sätta sig i en träkanot och segla rakt ut på havet mot okända mål. Det är 420 mil mellan Tahiti och Påskön och man undrar i sitt stilla sinne hur många kanoter som gett sig i väg och missat öarna och gått under. Polynesierna var visserligen bekanta med havet och duktiga att navigera även på den tiden. De kunde, enligt museet i Hanga Roa, ana land långt innan det var synligt vid horisonten genom att studera molnformationer, fåglar och drivved i vattnet. På så sätt befolkades tydligen Nya Zeeland, Påskön, Cooköarna, Hawaii med flera.

Påskön ytterligare ett mysterium

Förutom alla frågetecken som finns kring stenfigurerna, moaierna, så finns det också ett skriftspråk från Påskön som fortfarande inte är dechiffrerat . Språket kallas för petroglyfer och påminner om hieroglyferna. I generationer fanns det utvalda som kunde läsa och skriva detta språk ända fram till 1862 då Peru behövde slavar till sina gruvor. Ett slavskepp kom till Påskön och tog med sig 1000 arbetsföra slavar inklusive kungen och däribland alla de som hade kunskap om skriftspråket och Påsköns historia. Slavjakten fick Tahitis ledare att reagera och biskopen på Tahiti vädjade till Peru att frige och lämna tillbaka Påsköns invånare, vilket också skedde. Tyvärr så hade nästan 90 procent redan dött av hårt arbete och sjukdom i gruvorna och under seglatsen drabbades man av vattkoppor vilket decimera styrkan ytterligare. De få som överlevde både gruvor och hemfärd tog med sig sjukdomar som snabbt spred sig bland dem som blivit kvar på Påskön.  Merparten av invånarna på Påskön dog och de som klarade sig flydde till Tahiti. Det gör att det idag finns ett avbräck i Påsköns historiska och kulturella arv.

Stengubbar

Det finns mycket att skriva om denna gåtfulla ö, 400 mil väster om Chile, långt ute i havet. Närmaste granne 200 mil bort. Resan dit startade i Santiago efter en övernattning  på ett trevligt hotell.

Vid gaten konstaterades att Påskön inte är ett remål som lockar barnfamiljer utan snarare medelålders äventyrslystna par.

Vi hade trott att de besöksvärda stenfigurerna låg lite mer otillgängligt än vad de gjorde men nu behövde vi bara knyta fast barnen på ryggen vid ett tillfälle då vi besökte vulkanen Rano Raraku där man tog materialet till figurerna och som verkligen var en fantastisk plats att besöka.

Oavsett var barnen befann sig (på våra ryggar, i vagnen, på restauranger och på gatan) väckte de uppmärksamhet bland befolkningen. Många klappade dem på huvudet eller rufsade dem i håret och sade något vänligt på spanska eller polynesiska.  Många trodde nog att Julia kunde spanska när hon glatt vinkade till alla och ropade ”kolla” vilket kunde tolkas som ett försök till Hola (hej på spanska).

Vi hyrde en jeepliknande bil i ett par dagar och skumpade runt på ön som bara är 3 km bred. Vägarna var asfalterade på vissa sträckor men mestadelen var grusväg. Generellt dåliga, med mycket gropar och stora stenar eller potthål. Snitthastigheten var inte över 30 km/h  men barnen satt säkert i barnstolari baksätet och sjöng glada sånger.

Den helt klart bästa sevärdheten var som sagt Rano Raraku som är födelseplatsen för alla moais (stenfigurerna). Runt vulkanen fanns mängder av ”gubbar” (397 st) som stog som svampar i jorden. En del var till och med kvar i berget, ej färdiguthuggna.  Det finns ytterligare 92 moais ”på väg” till sin altarplats någonstans på ön. Totalt finns 887 som man registrerat, av dessa har de flesta falllit till marken under pga fejder och naturkatastrofer.

Den största ”gubben” är 21 m hög och fortfarande kvar i vulkanen. ”Snittgubben” är 4 m hög och väger 12.5 ton.  Det är fortfarande inte klarlagt hur de en gång i tiden flyttade dessa jättestatyer över ön även om det finns ett flertal teorier. De flesta som ser dessa imponerande verk undrar nog hur i all sin dar det gått till att släpa dessa kolosser kors och tvärs över ön, och hur mycket tid och kraft det måste tagit. Mycket träd krävdes ivarje fall, alla som fanns på ön mer eller mindre. När träden försvann minskade möjligheterna till att bygga fiskebåtar och jorden blev svårare att bruka. De stammar som fanns på ön började kriga med varandra och under dessa krig var det viktigt att förstöra och vanhedra fiendens moai, stengubbar, vilket gjordes bäst genom att välta dem och avlägsna huvudet. Till slut fanns det inga moais kvar som stod upp.