Shopping

Vill man handla billiga grejer av alla slag ska man bege sig till en marknad, Sidenmarknaden , är den mest kända. Det är ett varuhus men små bås där man kan köpa märkeskopior av kläder, elektronik, skor, väskor, skivor etcetc. Gångarna är smala och försäljarna var verkligen påstridiga. Det gick i princip inte att stanna utan att man blev påhoppad av försäljare. Har man som vi dessutom en barnvagn att skjuta var det enkelt att stoppa oss genom att sätta fram foten… Elliot och Julia väckte stor uppståndelse (som vanligt) och det var svårt att komma undan alla som vill dyka ner huvudet till Julia där. Hon tog dock uppståndelsen med ro. Det enda vi shoppade var bananer och blöjor i livsmedelsaffären på bottenvåningen där var det lite lugnare.

Pärlmarknaden skulle enligt vår guidebok vara lite lugnare (dvs inte lika påstridiga försäljare) vilket också stämde. Vi hittade en marknad som bara hade leksakeroch där ville Elliot gå själv! Pruta ska man ju såklart vad man än ska köpa så det blev några pussel, böcker och leksaksbilar som inte tar så stor plats i bagaget. Halva priser från ursprungspriset är inte så svårt att landa på.

Kinesiska muren

Ett bsök här är ett måste! Vi försökte fundera ut ett smart sätt att ta sig dit och det slutade med att vi hittade en chaufför, en engelsktalande guide (nåja lite engelska iallafall) och en skruttig bil, och då menar vi skruttig. Den luktade bensin, stannade titt som tätt, oljelampan lyste konstant, tanklocket trilla av under körning m.m. Vi hade läst i guideboken att några av de som tar turister upp till muren stannar vid porslinsfabriker som ger provision till de som ordnar resorna. Det gällde tydligen även vår resa. Vi stannade till vid en ”fabrik” där man tillverkade krukor och annat. Visserligen ingen omväg och kul att se och Elliot fick röra lite på benen. Priserna i ”fabriken” var skyhöga och vi handlade ingenting där. Men bil i en dag med guide och chaufför kostade bara 400 yen (=400 kr). Vårt lyxhotell kunde erbjuda samma tjänst (fast med en flottare bil och utan porslinsfabrik) för hela 1800 yen.

Nåväl det finns fyra platser i närhet av Beijing som man kan nå muren. Den närmaste och även den mest besökta heter Badaling, rekommenderades inte av vår guide. Hon bekräftade lite av det vi läst att där var det mycket turister och inte lika bra. I stället begav vi oss till Mutianyu ca 90 km nordöst om Bejing. Efter drygt en timme var vi där. Det var verkligen lite turister, inte direkt högsäsong i december. Guiden hjälpte oss med biljetter och väntade sedan nere vid bilen. Vi tog linbanan upp till muren. En trevlig färd på fem minuter med härlig utsikt.
Alla säger det, och vi håller med muren är verkligen storslagen. Den ligger så avskärmad på 1000 meters höjd över bergstopparna att man fick lite alpinkänsla. Vi stod nästan ensamma på muren och blickade över ett vackert landskap, här och var låg det snö på backen och det var ett par minusgrader i luften, det enda som hördes var kabinbanan i bakgrunden. Vi var uppe i nästan två timmar på muren, man skulle utan problem kunna vara där mycket längre men mjölksyra och väntande bil och hungrig mage begränsade oss lite. Trots att vi gick till höger från linbanan på den flackare delen av muren var det mycket trappor. Martin konkade på Elliot i trapporna och Alexandra bar Julia på magen. Elliot tyckte det var kul att springa runt i tornen och kasta snö från muren.
Hade man orkat gick det bra att gå längre bort efter muren och ta en bob bana ned eller en annan linbana. Vi hade emellertid biljett ned med samma linbana som vi om upp med.
Summa sumarum så är muren mäkta imponerande och landskapet som den ringlar sig igenom!

Martin till Polisstationen

Ja det hände tillslut! Vi blev av med kameraväskan och kameran. Det började med att vi tog en taxi till hotellet från Silkesmarknaden. Hotellet vi bor på är femstjärningt vilket innebär att de har en mängd pigga kineser som tar emot en när man anländer till hotellet. När Martin betalade taxichauffören och Alexandra installerade Julia i barnvagnen packa de flinka kineserna ut bagageutrymmet. När Martin kom bort till barnvagnarna och packningen upptäckte han i samma sekund som taxin försvann från hotellets entré att kameraväskan inte var med. Martin försökte hinna i kapp men hur lätt är det när alla taxibilar ser likadana ut, och det är femfilig väg utanför? De har dock ett bra system på hotellet. Varje taxis registreringsnummer registreras så hotellet kunde snabbt ringa till taxibolaget och få tag på föraren. Vi hade litet hopp om att återse kameran och speciellt alla fina bilder vi tagit under dagen. En lång väntan på rummet innan man fått svar från chauffören att han inte hittat någon kameraväska i bagaget. Vi var påstridiga och bad honom titta igen men nej. Vaktchefen och hotellchefen engagerade sig och fick hit både taxichauffören och Polisen! Det ska dock påpekas att taxichauffören kom till hotellet fyra timmar senare, då fick vi själva titta i hans kliniskt rena bil att inget var kvar. Hotellet tillkallade polis som kom dit hyfsat snabbt. Tidigare hade Martin anmält kameraförlusten till försäkringsbolaget, som krävde en polisanmälan.

Martin fick tillsammans med hotellets säkerhetschef och taxichauffören åka till en väldigt udda polisstation mitt i natten. På en liten enkelriktad gata fanns det en upplyst kur. I den satt tre poliser och häckade. Martin fick fylla i någon blanket och det var mycket kinesiska mellan poliserna, taxichauffören och hotellets kille. Kändes surrealistiskt.

Vid ett-två tiden på natten kom Martin hem med en stöldrapport från polisen, ingen kamera och inga bilder från dagen. Surt för en fullt utrustad kameraväska med allt från objektiv till extra filter, batterier och ännu tråkigare alla bilder som vi tagit som var kvar i kameran… Försäkringsbolaget ersätter nog det förlorade mot uppvisande av kvitto – få se hur många kvitton vi hittar när vi kommer hem.

Det första vi gjorde dagen efter var att springa in i två kamerabutiker och förhandla om priset för en liten kompaktkamera. I den första affären ville de ha 1300 och i den andra 1500 + 300 för ett minneskort. Vi var rationella och köpte i den andra affären.

Himmelska Fridens Torg

Vi startade vår första dag i Peking med ett besök på det oändligt stora torget. Ett av världens största torg med en yta på 44 hektar som sväljer ca 500 000 människor! Torget avgränsades av fyra stora och vältrafikerade vägar men väl på torget kunde Elliot springa fritt. Det kan tilläggas att det var ett rejält blåshål, ingen lä någonstans. I norr kantas torget av entrén till den förbjudna staden. Där var det mycket folk, men vi har förstått att det är förhållandevis lite mot vad det kan vara under högsäsong. Mitt på torget fanns ett minnesmärke över Folkets hjältar och i södra delen Maos mausoleum. Vi var där på eftermiddagen så mausoleumet var stängt. Längs söderut finns två gamla rejäla stadsportar bevarade, kantade av en lejonstaty på var sida. Kul tyckte Elliot.

Tiantan, Himmelens tempel

Det finns många sevärdheter i Bejing men men kort vistelse får man sålla bland besöken. Av alla sevärda tempel valde vi att se det som anses vara det vackraste och förnämsta i landet och som är upptagen på Unescos världsarvslista.  Detta ansågs vara den enda plats på jorden där människan hade förbindelse med himmelen via kejsaren. Kejsaren lät sig bäras genom den enormt stora parken fram till templet för att tillbedja gudarna. Han bars i en gul bärstol på en väg täckt av gul sand och i hans tysta följe fanns elefanter, massor av hästar ämbetsmän och adelsmän.
Vi hade en otroligt vacker dag med några minusgrader och strålande sol. Det fina vädret gjorde att vi stannade många timmar i parken. Elliot han springa sig trött upp och ned för alla trappor till templena och till hans stora glädje fanns det här och var snöflöckar så att vi kunde krama snöbollar.

Den förbjudna staden

Kejsarpalatset eller Den purpurröda förbjudna staden är Beijings främsta sevärdhet med över 8 miljoner besökare årligen! Eftersom det är lågsäsong nu så slapp vi köa till biljettluckan och kunde smidigt passera in genom den enorma porten. Under kejsardömets tid var ingen vanlig människa tillåten att sätta sin fot härinne men när kejsardömet störtats öppnades portarna. Man höll på med omfattande renoveringar för att stället skulle återfå  sin forna glans. Bara 30 procent är öppet för allmänheten. Det tog ett par timmar att vandra genom staden men den var mycket vacker och vi lyckades få många fina bilder. Även här väckte en barnvagn med en ljus bebis stor uppståndelse. En hel guidegrupp på 25 kineser omringade Julia och Martin när de satt på en trappa för att vila.  Elliot stortrivdes och sprang omkring i förbjudna staden sjungandes Pippi Långstrump och när vi kom till Cypressträdgården tyckte han det såg ut som Trollskogen i Bamse.
Till vår stora sorg blev det inga bilder sparade från denna dag, se Martin till polisstationen.